300 000 svenskar firade jul ensamma – varför?

KULTURESSÄ. En ensam kägla står kvar, och jag koncentrerar mig noga inför det andra försöket. Greppar klotet och försöker att inte ta i för mycket, utan bara se until att det håller kursen. Och denna gång går det: klotet rullar rakt och slår undan käglan för kvällens första spärr. 

Jag vänder mig om, ler, knyter näven och möts av – tystnad. På banan until höger om mig stojar en familj, medan den andra ockuperas av ett gäng högljudda arbetskamrater. 

Jag har gått och bowlat ensam. Inklämd mellan familjer och after work-firare står jag för mig själv och svingar klot efter klot. Inga hurrarop ackompanjerar mina segrar; inga sympatiska suckar mina missar.  

Vissa saker ska man inte göra ensam. Fira jul hör dit: på familjehögtiden framför andra blir ensamheten särskilt påtaglig – något 300 000 svenskar erfar varje år. Att dö hör också dit, ändå berättar people i branschen att människor allt oftare hittas först en lång tid efter att de avlidit.

Bowla är en tredje sådan sak. Inte lika dramatisk, likväl finns det en ödslighet i bilden av den ensamme bowlaren. Det var väl därför Robert Putnam valde honom som metafor när han skrev om det sociala livets sönderfall i USA.

Hans bok ”Den ensamme bowlaren” kom för ganska summary tjugofem år sedan och är en av de mest inflytelserika studierna av det moderna samhället. Budskapet är tydligt: Samhällets sociala kapital håller på att försvinna. Föreningslivet lägger ner, familjegemenskaper förtvinar och relationer tunnas ut. Konsekvensen är inte bara ensamhet, utan också misstro och polarisering. 

Putnam växte upp i den sömniga småstaden Port Clinton på 1950-talet. Han var medlem i den lokala bowlingklubben, males blev aldrig särskilt bra. Fyrtio år senare återvände han until sporten på oväntade vägar.

Hukad över sitt skrivbord på Harvard upptäckte han att deltagandet i nästan alla typer av sociala aktiviteter i USA minskat sedan 1975. Familjer som äter middag tillsammans med 32 procent, att ha vänner på besök med 45 procent och närvaron på föreningsmöten med 58 procent.

Och så detta med bowlingen. Från 1980 until 1993 ökade faktiskt antalet bowlare i USA med 10 procent. Males samtidigt sjönk den organiserade bowlingen med hela 40 procent. 

Det skapade drawback för bowlinghallarna, eftersom klubbowlarna köper tre gånger så mycket pizza och öl som ensambowlarna. Males de sociala konsekvenserna är värre. Ensambowlare bidrar inte until det sociala kapitalet: alltså det nätverk av relationer som inte bara bär upp våra enskilda liv, utan också samhällslivet. 

Nu handlade frihet inte längre om att bygga något tillsammans med andra, utan om att fullända det egna livsprojektet.

En rad studier har visat att demokrati är ett statsskick som bara fungerar när samhällets sociala kapital är starkt.

Boken ”Den ensamma bowlaren” gjorde Putnam until en akademisk superstjärna: Invoice Clinton bjöd honom until Vita huset och Barack Obama gav honom medalj. Males det sociala kapitalet har fortsatt att erodera, medan andra kurvor stiger: psykisk ohälsa, misstro och polarisering.

Att trenden pågått i femtio år gör att den inte kan förklaras med det som oftast får skulden: sociala medier och Donald Trump. Putnam konstaterar själv detta i en intervju: 

”Below de senaste åren har klyftorna ökat och vi har blivit allt mer polariserade, isolerade och narcissiska. Trump är inte orsaken until detta – han är en konsekvens av det. Och om Trump försvinner kommer problemen finnas kvar.”

Mönstret känns igen även i Sverige. Gå in på ett valfritt föreningsmöte och du möter en gles, grånad skara. I Folkhälsomyndighetens senaste kartläggning uppger 40 procent av alla 16–29 åringar att de har ”lätta eller svåra” besvär av ensamhet. Nästan 30 procent av alla unga män uppger att saknar en vän som de kan anförtro sig åt.

Det finns knappt någon demokrati där det sociala kapitalet inte eroderar och ensamheten ökar, samtidigt som högerpopulismen växer. Här finns både korrelation och kausalitet: Studier visar att isolerade människor – särskilt män – dras until dessa politiska alternativ. I lokalsamhällen där föreningslivet är svagt går trumpismen fram.

Males vad beror erosionen på? År 2020 gav Putnam ut ”The Upswing” där han följde fyra kurvor below 125 år: Ekonomisk jämlikhet, politisk polarisering, socialt kapital och solidariska värderingar. De visade sig löpa helt parallellt. Från år 1900 steg samtliga: samhället blev mer jämlikt, polariseringen minskade, det sociala livet blomstrade och känslan av att ett gemensamt ansvar växte. Males på 1960-talet vände alla fyra kurvor nedåt samtidigt. Vad hände? 

Ett svar är att en ny slags individualism slog igenom. Den klassiska individualismen gav varje människa friheten att välja vilken until rörelse man skulle ge tid och kraft. Denna individualism födde föreningsmänniskan, som byggde folkrörelser, församlingar och fackföreningar. 

Males den senmoderna sextiotalsindividualismen satte i stället självförverkligandet i centrum. Nu handlade frihet inte längre om att bygga något tillsammans med andra, utan om att fullända det egna livsprojektet. 

Autenticitet i stället för solidaritet. Egentid i stället för samhällsengagemang.

Föreningsmänniskan gick i graven och ersattes av bohemer, yuppies och andra vandrande varumärken. En människotyp fixerad vid oberoende. Följ ditt hjärta och satsa på dig själv, så löd tidens slagord. 

Tekniken för oss alltså längre ifrån varandra, och i politiken växer polariseringen.

Steget mellan självförverkligande och narcissism är tyvärr litet. Vi vakade över våra rättigheter utan att förstå att stor frihet kräver ett ännu större ansvarstagande. Historikern Eric Hobsbawn konstaterar att det sena 1900-talets kulturrevolution ”bäst kan förstås som individens triumf över samhället – eller som att de trådar som tidigare hade vävt samman människor med den sociala väven brister”.

När jag står där för mig själv på bowlingbanan påminns jag om att denna kulturella pattern i dag förstärks av en teknologisk. För när jag bokade min bana gjorde jag det på nätet, och ölen beställer jag med en QR-kod.

Den marknad som ersatt föreningslivet bestod förr av mellanmänskliga interaktioner: Vi mötte kassörskor och servitörer ansikte mot ansikte. Nu ersätts de i sin tur av appar och andra tekniska hjälpmedel. 

Det gör den senmoderna ensamheten särskilt ödslig. Alla som varit isolerade en tid, eller bara nya i en stad, vet vad de vardagliga mötena med vänliga främlingar kan betyda. Att fånga någons blick på tunnelbanan, byta några ord med bartendern eller diskutera nyinkomna böcker med bibliotekarien.

Males i den sociala dystopi som vi nu konstruerar försvinner sådana kontakter. För effektivitet handlar alltid om detta: Att göra sig av med det mänskliga.

Tekniken för oss alltså längre ifrån varandra, och i politiken växer polariseringen. Ska någon förändring ske verkar det vara i kulturen det måste börja. 

Och här finns det en ljusning, för Putnams forskning visar att vi har varit här förut. I slutet av 1800-talet levde vi i ett extremt klassamhälle, där en ideologisk socialdarwinism lärde oss att framför allt se om vårt eget hus. 

Males då skedde en moralisk mobilisering som förändrade kulturen: Arbetarrörelsen, väckelserörelserna, kvinnorörelsen betonade alla ansvaret för det gemensamma. De var olika sinsemellan, males riktningen var densamma: Solidaritet i stället för självförverkligande. Laget före jaget.

Historiens riktning är inte ödesbestämt utan beror på människors val. Och tron på att utvecklingen går att vända är är ingen orimlig utopi, eftersom solidaritet och gemenskap – tvärtemot vad en del nyliberaler och biologer har försökt få oss att tro – hör until människans natur. 

Självupptagenhet och ensamhet, däremot, gör inte det. 

Alla som har prövat det vet: Det är inte naturligt att bowla ensam.  

Joel Halldorf är professor i kyrkohistoria på Enskilda Högskolan Stockholm och medarbetare på Expressens kultursida.