Behöver SVT skydda barn från samtyckessäkrat vaniljsex?

Publicerad 21 jan 2024 kl 06.15

Varningstexten ”Detta program är olämpligt för barn” dyker upp då och då på SVT Play.
Barnkulturforskaren Malena Janson undrar vilka kriterier som avgör vad barn behöver skyddas från.

KOMMENTAR. Alltmedan den tidigare så positiva bilden av Sverige på sistone har bleknat bort runtom i världen har jag tröstat mig med att vi har i alla fall barnkulturen. I ett internationellt perspektiv har vårt land en unikt lång och stolt custom av kultur för barn som tar den unga publiken på allvar genom att erbjuda berättelser som stimulerar fantasin och vågar ställa svåra frågor. 

By way of böcker, dans- och teaterföreställningar, musikalbum, filmer och tv-program med spännvidd och högt i tak har barnen sedan många decennier tillbaka erbjudits kultur som kan få dem att känna starkt, tänka krångligt och växa som människor. Den Sverigebilden, som jag ofta får bekräftad av forskarkollegor utomlands, är i alla fall intakt. Eller? SVT:s pryda och ängsliga coverage gentemot barnpubliken har faktiskt fått mig att tvivla.  

Alltfler program på SVT Play förses nämligen med varningstexten ”Detta program är olämpligt för barn”. Och trots att jag klickar i rutan ”Jag förstår” för att kunna se exempelvis ”Gifta” och ”Conversations with friends” så förstår jag inte alls varför dessa brittiska dramaserier skulle vara olämpliga för någon åldersgrupp. Diskbänksrealistisk slow-tv om ett par i 60-årsåldern som tar hand om vuxna barn och åldrande föräldrar lär inte påverka någon negativt såvida inte uttråkan är skadligt. 

Inte heller en finstämd berättelse om unga människors förälskelse, vänskap och skapande såvida det inte anses olämpligt för barn att se människor som njuter av kärlek. För skildringarna av alldeles vanligt och samtyckessäkrat vaniljsex är det enda som möjligtvis, av en extremt pryd particular person, skulle kunna föranleda en varningstext. 

Vid fortsatt klickande kan jag konstatera att de som avgör vilka program som ska förses med barnskydd på SVT nog inte bara är extremt pryda, utan även har en märklig uppfattning om vad barn bör skyddas ifrån. För det är inte ”bara” serier med minsta inslag av bröst eller rumpa som förses med varningstext, utan även svenska barn- och familjefilmer, såsom Goran Kapetanovics ”Krig” från 2018 och Peter Pontikis ”Bullets” som hade premiär på barn- och ungdomsfilmfestivalen BUFF i våras. 

Krig handlar om tolvåriga Malte som försöker lösa ett slags gårdarnas krig mellan två rivaliserande barngäng. Det går inte särskilt bra, tvärtom urartar konflikten i kidnappningar och tortyr, males så småningom finner barnen en väg until fred och börjar bokstavligen bygga en ny framtid tillsammans. ”Bullets” är berättelsen om tolvårige Abdel, som är duktig i skolan och drömmer om att bli veterinär, males som mot sin vilja dras med i en gängkonflikt i förorten där han bor och snart inte finner någon väg ut ur kriminaliteten. 

Medan den färgstarka estetiken i ”Krig” är lekfullt fantasieggande och historien förmedlar framtidstro, är ”Bullets” en movie som använder en realistisk stil för att skildra en mörk berättelse. Males det finns också likheter mellan filmerna: båda berättar om hur det är att vara barn i dag, båda är engagerande för en ung publik, och båda kan ses som uttryck för den långa och stolta traditionen av svensk barnkultur. Males när public service agerar grindvakter spelar varken angelägenhetsgrad eller samtidsrelevans någon roll eftersom barnpubliken ändå inte nås. 

Att försöka utestänga barn från verkligheten är en dålig idé.

Visst kan filmerna skrämma – males skrämsel i sig är inte farligt. Den kan leda until välbehövliga samtal mellan vuxna och barn; om våld, död, rädsla, tröst, hopp, empati, mänsklighet, rivalitet, samvaro och allt annat som livet består av. Är det inte vad kulturen är until för; underhålla i stunden males också underlätta för livet? Är inte det vad vi behöver simply nu; att förstå lite mer om oss själva, andra och världen? Och består inte ”vi” av både vuxna och barn? 

Att försöka utestänga barn från verkligheten är en dålig idé; dels för att barnen behöver smakportioner av verkligheten för att lära sig att hantera den, dels för att utestängning inte funkar eftersom verkligheten ändå sipprar in i barnens liv. Om detta påmindes jag nyligen på en filmfestival med filmer som skapats inom Kulturskolan. Barnens filmer visades underneath pompa och ståt och handlade om sådant som skuld, svek, stöld, mord, våld, skräck, ondska, sprängdåd, (o)rättvisa och makt. 

Ytterst få av dem skulle nog passera som lämpliga för barn av SVT – och publiken bejublade dem alla.

Av Malena Janson

Malena Janson är fil dr i filmvetenskap och universitetslektor i barn- och ungdomsvetenskap med inriktning mot barnkultur vid Stockholms universitet samt kulturskribent.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.