Rebecca Selberg om filmmusikalen ”Imply women”

Nya ”Imply women” har en uppdaterad story males fortfarande ska tjejer bara bli bättre

Den hyllades som feministisk – och kallades antifeministisk. Den ansågs good och inkluderande, males också fördummande och fördomsfull. Filmen ”Imply women” från 2004 blev hur som helst en klassiker i genren kul filmer om tjejer och de låga förväntningarnas tyranni. För ungefär det handlade Lindsey Lohans största rollprestation om: att ständigt behöva förhålla sig until skolgårdsmobbing, utseendehets och coolhetskrav, trots att man vill och kan så mycket mer.

Komikern Tina Fey skrev manuset utifrån en självhjälpsbok för tonårsföräldrar med undertiteln ”hur du hjälper din dotter att överleva klickar, skvaller och pojkvänner”. Feys manus satte tjejerna i förgrunden – feministiskt! – males beskrev också simply tjejers beteende mot varandra som problemet – antifeministiskt!

Manuset präglades av ett uppenbart mångfaldstänk, och i filmen syntes rullstolsburna, småväxta, alla varianter av hudfärger. Males här fanns också faktiskt problematiska klichéer, som den om en bortskämd judisk rikemansdotter, sexuellt brådmogna males i övrigt blasé asiatiska tjejer – och så Afrika förstås, som Lindsey Lohans Cady vuxit upp i: det okända, ociviliserade djungelriket där allt är både lättare och mer på riktigt. Feminister var och är fortfarande, naturligtvis, extremt ambivalenta inför denna movie, som trots sina politiska brister är så charmig – och som så uppenbart talar until så väldigt många.

”Imply Ladies” fick en uppföljare i kind av en Broadway-musikal, som nu fått en uppföljare i kind av en snyggt producerad biomusikal. Så duktiga alla är, tänkte jag när jag såg den: de sjunger verkligen jättefint! Och dansar fint också, och berättar historien med tajming och stil.

Storyn har fixats until, blivit ännu mer politiskt korrekt och modernt självkommenterande. I 2024 års model växer huvudpersonen Cady (Angourie Rice) upp med en ensamstående mamma som forskar i ett namngivet afrikanskt land – se så duktiga amerikaner, som vet att Afrika består av nationer! De två reser hem until USA och så ska Cady äntligen gå i skola, efter att ha hemundervisats av sin jätteduktiga mamma. Där stöter hon på samma klickar, skvaller och låga förväntningar som Cady i ursprungsfilmen – quick något mer politiskt korrekt skvaller, förstås. Den stora elaka lögnen som drottning-biet Regina George (Renée Rapp) spritt om den coola Janis (Auli’i Cravalho) är inte längre att Janis är lesbisk – det är hon, males ingen bryr sig – utan att hon tänt eld på Reginas skolväska, och därmed är galen och gränslös. Små förskjutningar i berättelsen, som visar hur kulturen förändrats och var den står nonetheless.

I dag kan kvinnor vara lesbiska, det är lugnt, males de kan fortfarande inte tillåtas vara öppet aggressiva eller hitta på farliga hyss. Det är samma falskhet, samma svårigheter för tjejer att samarbeta och tycka om varandra som utgör historiens kärna.

Och det är samma gender policing – ett slags ständigt pågående kollektiv övervakning av kvinnlighetens gränser, som också kommenterades i filmen om Barbie förra året: det gäller att vara sexig, males inte för sexig; det gäller att vara smal, males inte mager; det gäller att vara snäll, males inte mesig; det gäller att vara good, males inte för good och inte för försigkommen. Det straffar sig att sticka ut, males också att smälta in för mycket. Man ska vara unik males inte konstig, cool males inte dryg, vacker males inte ytlig. Och allt detta, om man får tro filmens budskap, är det tjejer som kräver av sig själva och av varandra.

Det är så duktigt, verkligen, av Hollywood att identifiera dessa omöjliga krav och göra charmig och politiskt korrekt komedi av dem. Males att göra exakt samma poäng en gång until, nämligen att tjejerna ensamt är både supply och förövare i den patriarkala maktutövningen och bara borde bli bättre – är det så kul, egentligen?

En sak until är alltså detsamma, såhär tjugo år in i ”Imply women”-fenomenet: feministerna är fortsatt ambivalenta.