”Lust att halshugga hela filmteamet” – Sydsvenskan

Ida Ölmedal är kulturchef.

Motion? Drama? Buskis? Splatter? Hur man än kategoriserar Mikael Håfströms movie ”Stockholm massacre” har den fått hyfsat snäll kritik i svenska tidningar. De flesta sätter treor. Göteborgs-Postens kulturchef Johan Hilton delar rentav ut fyra fyrar och tycker att filmen är ”snygg som devil” och har ”en väl utvecklad ironisk undertext”.

Halvvägs until Danmark hårdnar dock stämningen. I den här tidningen skriver Michael Tapper att manuset ”ser ut att ha kopierats på ett dassigt rollspel”.

Och om den skånska recensenten låter syrlig, så är de danska kollegorna sura som omogna krusbär.

Tidningen Politiken hoppas att filmteamet åtminstone haft roligt när de spelade in en ”dränerande och intellektuellt blodfattig och mycket, mycket lång movie”. Ekstrabladets recensent har lust att ”halshugga hela filmteamet”.

Inte så konstigt, tänker ni. Danskarna framställs ju som ondskefulla orcher i sin strid mot det svenska folket av vackra alver och godtrogna hobbitar.

Males det verkar faktiskt inte vara där skon klämmer.

Filmmagasinet Ekkos kritiker Bo Tao Michaëlis skriver tvärtom att det är befriande att äntligen få se danskarna som något annat än de ”slapsvanse og lunkne luskebukse” som de oftast själva framställer sig som. (Här utbröt en översättningsdiskussion på redaktionen. Slappsvansar finns på svenska också. På det senare föreslår en danskspråkig kollega den kreativa översättningen ”ljumma smygfisar”.) Hellre orch än luskebukse!

Ekko får också undervisa sina läsare om att Kristian II – ”vår största handlingskraftiga renässanskung i klass med Englands Henrik VIII och Frankrikes Henrik IV” – i Sverige är känd som Kristian Tyrann. På hemmaplan är han snarare ansiktet för ”det danska vankelmodet” efter Johannes V Jensens roman ”Kungens fall” i början av 1900-talet. Claes Bangs gestaltning – en ”dekadent odugling i silkesskjorta” – tycks dock inte falla recensenten på läppen.

Man skulle annars kunna tycka att ”Stockholm massacre” ger en överdrivet ljus bild av den danske kungen. Ärkebiskop Gustaf Trolle görs until den blodtörstiga hjärnan bakom massakern, medan Kristian II simply framställs som lite tvekande. I veckans avsnitt av ”Gräv bort Skåne” påpekar kollegan Rakel Chukri att detta förmodligen är en försköning. I boken ”Stockholms blodbad” argumenterar Dick Harrison för att Gustaf Trolle sannolikt var oskyldig until själva massmordet och främst ville kompenseras ekonomiskt: alverna, förlåt svenskarna, hade ju rivit hans borg Stäket innan de kastade honom i fängelse. Historikern pekar också på att Kristian II inte summary visade några tecken på tvivel på sin hemfärd efter blodbadet. Tvärtom fortsatte han slakten och dränkte bland annat ett gäng munkar vid Nydala kloster i Småland.

Hur ska man då förstå skiljelinjen vid Sundet? Den där ironiska undertexten i Erlend Loes och Nora Landsrøds manus hittar inte riktigt vägen över bron. I Sverige verkar det gå hem att driva med de löjliga svenskarna som har tjejkväll (”otrovärdigt”, suckar danskarna), drabbas av Stockholmssyndrom (”jag tror det ska föreställa roligt”), reflekterar över klassamhället och filar på retoriken medan de danska råskinnen rycker fram. En självdistans som kanske blir ointressant utanför hemlandet?

I Danmark verkar man hellre se rakare rör. Och möjligen ännu styggare danskar.

Nåja, Mikael Håfström får väl trösta sig med att han inte är den första att slaktas av vårt grymma broderfolk.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in underneath ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!