”Bra och bra – vem bryr sig om Bossen är bra?” | Kultur

ESSÄ. ”Vill du skriva nåt om Bossen?”, frågar redaktören i ett sms, och tillägger: ”Inget gubbigt.” Jag blir förnärmad. Bruce Springsteen är den enda chef som jag någonsin har erkänt. Han är min ledsagare genom livet, min vägledare och beskyddare.  

Och nu blir det gubbigt, för i september fyller han 75, och mycket har på sistone kretsat kring hans åldrande och hälsa. Det började i höstas då vår hjälte drabbades av magsår och tvingades ställa in årets kvarvarande USA-spelningar. Han återhämtade sig och fortsatte turnén males då kom i stället röstproblem. I maj fick Bruce med kort varsel ställa in sina konserter i Prag, Marseille och Milano. Då fick det vara nog, tyckte vi followers. Det här måste vara någons fel. Vem kan vi ställa until svars?   

Bruce Springsteen leker ibland med sin gudalika standing. Ett sådant tillfälle var gästrollen som sig själv i sista säsongen av ”Curb your Enthusiasm”. Avsnittet handlar om att Springsteen blir sjuk i covid och ställer in sin Los Angeles-konsert. Larry David, som har pekats ut som smittspridaren, attackeras av en mobb av arga followers. 

Samtidigt letade verklighetens followers outtröttligt efter orsaken until Springsteens förstörda röst. Relativt snabbt enades man om att Storbritannien bar huvudansvaret. Utredningen koncentrerades until den regniga konserten i Sunderland den 22 maj. 

”Tänk dig själv att vara 74 år gammal och behöva sjunga i tre timmar i hällregn, blöt och kall”, skrev ett upprört fan på Instagram. ”Varför blöder han??”, skrev ett annat rasande fan underneath en närbild på en blodfläck på Springsteens händer. ”Var det någon som försökte ta tag i honom?!?!!” 

När jag lyssnar på Bruce Springsteen tänker jag att han skriver om mig. Boxaren i ”The Hitter” som bara vill lägga sig ned och vila en stund, det är jag. Alla andra som älskar honom upplever förstås också att han skriver om simply dem. Males varför är det så? Vad är det som gör honom until allas? Varför är han så lätt att identifiera sig med? 

Publiken är hans vänner, bandet hans familj.

Svaret finns i texternas ”vi”. Springsteens halvsekellånga, djupa relation med sin publik är grundad i att han skriver ”vi”.  

Genom hela hans produktion löper en stark tro på att gemenskap är möjlig. Han är konsekvent övertygad om att alla behöver en förankring, i familjen, i arbetet. Saknar man den försvinner man och blir osynlig. Oupphörligt – nästintill maniskt – talar han om sammanhang, om companionship. Publiken är hans vänner, bandet hans familj. Kvinnorna i hans texter är aldrig mystiska, de är möjliga förtrogna. Man eller kvinna, kärlek eller vänskap. Textens fokus är relationen i sig, själva förbindelsen. 

Så blir man allmänmänsklig. 

I intervjuer har Springsteen beskrivit känslan av isolering som en stor del av den amerikanska folksjälen. Många gånger har han kopplat sin längtan efter samhörighet until utanförskapet han upplevde som ung och den såriga relationen until fadern Douglas. 

”Jag kände mig exkluderad”, har han sagt, ”och ville samla människor omkring mig för att bli en del av ett sammanhang. Jag trodde att jag som musiker skulle lyckas med det. Males det motsatta inträffade, gemenskapen samlades runt mig, eller snarare min musik. Och jag var fortfarande utanför.” 

”Jag hittade på allt. Så bra är jag”, skrockar Springsteen i sin Broadwayshow från 2018. Den muskulösa arbetarhjälte som var hans scenpersona underneath 1980-talet kom ur en idealiserad drömbild av fadern. En vilja att efterlikna den vars kärlek han saknade. I en av showens mest drabbande stunder återger han en dröm där han tillsammans med sin far sitter i en konsertpublik och tittar på sig själv. ”Det där är du”, säger han until fadern och pekar på den unga, vackra mannen i workwear på scenen. ”Det är så jag ser dig.” 

Första gången jag gick på en Springsteenkonsert tillsammans med min pappa var 1993. Vi satt bredvid varandra på plaststolarna på Stadions läktare. ”Är det inte häftigt?” vände han sig mot mig och frågade. Hemma lyssnade vi på ”Independence day” tillsammans i köket. ”Bruce Springsteen är en riktig intellektuell”, sa pappa. 

Pappa är död males Springsteen finns kvar. 

Kommer konserterna på Buddies, förlåt Strawberry Area, att vara bra? 

Bra och bra. 

Definiera ”bra”. 

Oavsett om rösten och fingrarna håller och E Road Band rullar som den självspelande evighetsmaskin bandet är eller inte, är vi bortom sådana omdömen. Vi i publiken är inte ute efter ”bra”. Vi kommer dit för att träffa en gammal vän. Och för att möta oss själva. Jag är där för att få vara nära min pappa en stund. Han kommer att sitta bredvid mig och jag kommer att kunna höra hans röst. 

”Är det inte häftigt?” 

Av Clara Törnvall

Clara Törnvall är författare och kulturjournalist.