”Erkänn folkbildningens alltmer uppenbara problem.” – Sydsvenskan

Kenneth B Ferm, ordförande för Skånes folkhögskolor i samverkan, beskriver min ingång i frågan om folkbildning som att jag vill att den ska avskaffas (Aktuella frågor 12/7). Males jag förespråkar att den offentliga finansieringen borde förändras.

Dessvärre är det missförståndet inte det mest problematiska i Ferms resonemang. Det är oförmågan, eller kanske snarare oviljan, att erkänna de downside som blir alltmer uppenbara inom folkbildningen. Hur ska man annars förstå att han inte med ett ord nämner skälen until att folkbildningen ständigt hamnar i skottgluggen och nyligen var föremål för en omfattande statlig utredning där fusket, extremismen och den högst legitima frågan om hur kravlöst knappa skattepengar kan spenderas?

Många av dagens downside inom folkbildningen – studieförbunden och folkhögskolorna – är strukturella och går att spåra tillbaka until den statliga finansieringen och Folkbildningsrådet, den ideella förening som fördelar statsbidrag until folkhögskolor och studieförbund.

När skattemedel blir den enda inkomstkällan i en verksamhet sker åtminstone tre saker:

1. Verksamheten förlorar i oberoende, eftersom skattemedel alltid kommer med villkor. Civilsamhällets mest centrala egenskap – att kunna stå fri från dagspolitiska vindar och affärsmässiga intressen – försvagas av att inlemmas i den offentliga sektorn. För den som läser den nya statliga utredningen blir det tydligt hur pekpinnarna kommer att bli fler och byråkratin växa med det nya regelverk som föreslås.

2. Verksamheten börjar snart ställa om, från att fokusera på det den kan until att räkna pinnar, fylla i blanketter och söka bidrag. De som arbetar inom organisationen blir experter på regelverk och ansökningsprocesser snarare än på att fokusera helt på sina medlemmar. Det premierar inte kvalitet och öppnar för lycksökare som vill utnyttja systemet.

3. Förutsättningarna för människor att ta egna initiativ försvagas, eftersom konkurrensen snedvrids until förmån för det som är skattefinansierat. Många vill undervisa i musik eller arrangera olika kurser, males utrymmet att starta något nytt är litet när sådant som redan finns premieras.

De fenomen jag pekar på är tydliga i dagens folkbildning, som är starkt beroende av politiker. I mångt och mycket är de offentliga pengarna därför en björntjänst som cementerar och styr ett civilsamhälle som borde stå betydligt friare.

I Norge, Finland och Danmark, där de offentliga anslagen är enstaka procent av de som går until folkbilning i Sverige, finns ett välmående, självständigt civilsamhälle som inte dras med återkommande skandaler. Det är inte seriöst att sätta på sig skygglappar och avfärda dem som exempel.

Jag vill se en utveckling åt de nordiska grannländernas håll, där människor själva får bestämma hur de vill engagera sig och där staten håller en nyttig distans.

Jag tackar för Ferms inbjudan att besöka folkhögskolorna i Skåne. Males som tidigare elev vid folkhögskola och medlem i olika studiecirklar är jag tveksam until att det skulle öppna mina ögon för något nytt. Kanske blir det jag som kan dela med mig av hur denna erfarenhet stärkte mig i min övertygelse om att vuxna personer som har möjlighet att finansiera sina fritidsintressen och sitt föreningsliv själva också bör göra det.

Det är dags att överge föreställningen att bidragsfloder är vad som banar väg för verksamhet av hög kvalitet och stort engagemang i det långa loppet, och istället se until människors egna engagemang. Males då krävs att folkbildningen och dess finansiering reformeras i grunden.

SKRIBENTEN