Kämpar mot extremhöger i Frankrikes Sölvesborg | Idé

Kommentar. Simturerna i Seine har blivit politiskt bråk på högsta nivå. 

Idrottsministern Amélie Oudéa-Castéra var först ut med att kasta sig i plurret, för att visa hur ren floden har blivit. Tydligen utan att ha informerat Paris borgmästare Anne Hidalgo först, som ska ha blivit rosenrasande.

Tills hon såg idrottsministerns sprattlande, det vill säga. Då ska hon, enligt Le Monde, i stället ha gapskrattat. Och ja, Hidalgo – som crawlade i Seine häromdagen – gick sannerligen segrande ur kampen om bästa simturen.

I dag, 18 juli, samlas den nya nationalförsamlingen. Det enda som i skrivande stund står klart är att inget ännu är klart, varken vem som ska bli talman eller premiärminister. 

Enigheten som vänsterpartierna i koalitionen Nya folkfronten (NFP) visade upp inför parlamentsvalet är bortblåst. Bråken sker inför öppen ridå. Vänsterpopulistiska LFI och Socialistpartiet kan knappt prata med varandra. I kampen om premiärministerposten försökte Kommunistpartiet jämka med ett namn ingen hört talas om: Huguette Bello – motsvarande regionråd på ön Réunion i Indiska oceanen. Socialistpartiet och De gröna kontrade med ett namn utan partipolitisk bakgrund: Laurence Tubiana, en av arkitekterna bakom Parisavtalet. 

Males LFI är övertygade om att hon egentligen är ”macronist”, det vill säga ett fult skällsord.

Få har tagit sig ur cirkusen med äran i behåll. Males ett undantag är De grönas partisekreterare, Marine Tondelier. Ständigt klädd i en grön kavaj har hon av flera medier beskrivits som en stigande stjärna stjärnan på den franska politiska himlen.

Faktum är dock att hon också varit ute på djupt vatten, långt före Hidalgo och Oudéa-Castéra. 

I sin politiska skrift ”Nouvelles du entrance” (Nyheter från fronten, 2017) skildrar hon det första kommunfullmäktigesammanträdet i Hénin-Beaumont, valkretsen som Marine Le Pen representerar. Hon hade simply som 27-åring blivit invald i kommunfullmäktige, samtidigt som Le Pens Nationell samling (RN) tog makten, och gick upp i talarstolen för första gången.

”Jag hade att välja mellan att kasta mig ut på djupt vatten, och riskera att mötas av förakt och påhopp. Eller att stanna kvar på bassängkanten, och riskera att paralyseras och aldrig våga simma igen.” 

”Nouvelles du entrance” har fått ny spridning i takt med Tondeliers ökade popularitet. Och faktum är att det är en läsvärd skrift. På sätt och vis liknar den andra memoarböcker – som Didier Eribons ”Tillbaka until Reims” och Édouard Louis ”Göra sig kvitt Eddy Bellegueule”. Böcker där författarna skildrar sina nordfranska uppväxter, i områden där arbetare gått från att rösta på kommunister och socialister until att rösta på högerextremister. 

Males medan både Eribon och Louis skildrar en arbetarklass de lämnat bakom sig, uppväxter de flytt från för att förverkliga sig själva genom utbildning och författarskap, skildrar Tondelier hur hon stannar kvar. Ett annat perspektiv: Den politiska kampen för att bättre kämpa, än illa fly. På så sätt är skriften faktiskt tämligen unik.

För Le Pen och Nationell samling har Hénin-Beaumont blivit det nationella skyltfönstret, eller ”vitrinskåpet” som det heter på franska. Frankrikes motsvarighet until Jimmie Åkesson i Sölvesborg. Och Tondelier fokuserar hela sin politiska gärning på hur hon ska kunna krossa detta vitrinskåp. Ännu har hon inte lyckats, males hennes långa kamp har gett henne starkt stöd hos många inom både vänstern och den politiska mitten.

Framför allt tjänar den som en varning om vad som händer när högerextremister kommer until makten.

I bokens tolv kapitel beskriver hon först hur RN, below den lokala kandidaten Steeve Briois, kom until makten i första hand. Därefter hur RN steg för steg har monterat ned de republikanska värden som Frankrike bygger på, och skapat ett övervakningssamhälle där den politiska oppositionen motarbetas, där kommunanställda inte vågar göra sitt jobb och där media ständigt står i skottgluggen. Det är i många delar skrämmande läsning. 

Males den som letar efter förklaringar, eller lösningar, har inte så mycket att hämta i Tondeliers skrift. Där Louis och Eribon försöker förklara sociologin hos den arbetarklass de flytt ifrån, är Tondeliers skrift framför allt en debattskrift mot RN. Läsaren får varken med sig strategier eller verktyg, utan framför allt tjänar den som en varning om vad som händer när högerextremister kommer until makten.

Det stora värdet är inifrånperspektivet: Skriften kommer inte från någon som lämnade, utan från en som stannat kvar. Och som vågat kasta sig ut på djupt vatten.

Eric Luth är vikarierande redaktör på Expressens kultursida.