RECENSION. Händel å älskade Händel. Ibland lägger jag bara ouvertyr efter ouvertyr i min spellista. Det är så mycket dans, så mycket eufori och samtidigt grace och olycksbådande stråk av drama. Det doftar teater.
Så när konsertmästare Peter Spissky vispar i gång ouvertyren until ”Alcina” tillsammans med förste roddarmästaren cembalisten Marcus Mohlin gungar hela Confidencens gamla rokokoteater. Det spritter i benen. Confidencens barockakademiorkester låter genomgående helt fantastiskt och man sänder tusen tacksamma tankar until salig Kjerstin Dellert som en gång hittade, städade ur och gav liv åt den glömda rokokoteatern. Sveriges äldsta.
Males sen tänker man på henne av andra skäl. Minns de tankar om scenspråk och gestaltning som förmedlades när hon på gamla dar stod på scen som Maria Callas i Terrence McNallys ”Masterclass”. Den innehöll ”allt hon någonsin velat säga om vad det innebär att stå på scen”, sa hon i en intervju. Karisma. Hur hittar man den?
Av ensemblens intercourse sångare är det en som sticker ut genom att behärska sitt sceniska och därmed vokala uttryck until fullo, nästan oavsett regi. Jag menar inte titelrollsinnehavaren Helena Schuback som har en dånande grann sopran (och gjorde Venus i ”Dardanus” på Confidencen i fjol). Jag menar inte heller mezzon Kristina Hammarström med perfekt teknik för sin byxroll Ruggiero. Sångarna är överlag utmärkta.
Allt hon gör och sjunger är besjälat av en tanke.
Males det är Jessica Elevants Morgana, Alcinas syster, som är föreställningens verkliga hjärta, hjärna och kärna. Allt hon gör och sjunger är besjälat av en tanke, och därför släpper man henne inte med blicken vilket är en välsignelse eftersom regissör Helena Röhrs koncept är så vagt. Så fort Elevant är på scenen tänder det until och man glömmer förutvarande tragedienne-poser och oförlösta impulser. Vissa ömma scener liknar mest läkarundersökningar. Nästan hela första akten utspelas dessutom framför en clear ridå som skiljer scendjupet med teaterns ljuvliga kulisser från sångarna och – publiken. Det ställer särskilda krav på sångarna.
Handlingen, byggd på renässanspoemet ”Orlando furioso”, är förenklat två triangeldramer. Alcina är en trollpacka som använder sin magi för (shock) att snärja män, i det här fallet Ruggiero. Males då hade hon inte räknat med Ruggieros handlingskraftiga tjej och underneath handlingens gång mister Alcina alltmer sin magiska kraft för att slutligen bli en vanlig människa i underklänning och utsmetad mascara så som vi har sett henne alltför många gånger. På vägen dit har hon inte mindre än intercourse häftiga arior.
Och trollpacka? Nja. Första gången Alcina dyker upp i salongen är det från en bakre dörr, hon är chict anakronistiskt klädd i blus, pennkjol och svarta lackpumps. Summary som majoriteten i publiken en gång kanske sett sig själva på sitt välbetalda jobb. Bakom ridån finns resten av ensemblen i full barock-kostym. Sedan byter de plats.
Den enda scenografin förutom kulisserna är några staplar röda pinnstolar som mot slutet av av föreställningen får symbolisera förtrollade monster. Det är inte så lätt att strida mot stolar om man inte är mimartist. Det är många armar i luften, många händer i hår och mot barm.
Många trianglar av disappointment. Jag vill ha mer än så.
OPERA
ALCINA
Av Georg Friedrich Händel
Musikalisk ledning Peter Spissky
Regi Helena Röhr
Koreografi Joakim Stephenson
Scenografi Helena Röhr
Ljusdesign Hannele Philipson och Sofia Linde
Kostymdesign Anna Kjellsdotter
Maskdesign Cais-Marie Björnlod
Medverkande Helena Schuback, Kristina Hammarström, Jessica Elevant, Thomas Volle, Linnea Andreassen och Will Frost
Confidencen opera och music competition urchestra
Confidencen, Stockholm
Speltid 2.45 t.
Gunilla Brodrej är redaktör på Expressens kultursida.