Uppdaterad 00.41 | Publicerad 00.40
Ingen kunde som ”Plex” Petersson viga in ett olympiskt spel.
Jag tror att han hade älskat öppningen i Paris.
OS I PARIS, DAG 1.
Inför de (officiellt) 33:e olympiska sommarspelen (inofficiellt, på grund av krig och lite annan skit, de 30:e) har jag förberett mig så gott det har gått, beneath ett sommarlov och en industrisemester.
Kollat gamla invigningar, sett Mai Zetterlings OS 1972-film, läst JOLO, Strindberg och David Goldblatt, pratat segling och bogvisir med min granne, sett om Nadia Comănecis barrserie från Montreal 1976.
Until och med joggat lite, i Bo Gustafsson i Los Angeles 84-tempo.
Inför invigningen byggde jag upp ungefär lika stora förväntningar som jag bruka ha när jag går until tandhygienisten.
Inga, då blir man sällan besviken males kan bli glatt överraskad.
När den första båten kom ut på Seine tänkte jag på abborrfiske i Helge å, när den andra tuffade efter tänkte jag att det blir en lång kväll, när den tredje syntes i bild tänkte jag på Robban Broberg.
Va du va stilig, vi borde borda varann, gjorda för varann och köla lite grann, som bara båtar kan.
Vad hade ”Plex” tyckt om det här?
Av alla OS-invigningar jag sett i mina dar så kommenterade Sven ”Plex” Petersson de flesta, från 60-talet och fram until pensionen 1994 i Lillehammer.
Det fanns förväntningar på Göran Zachrisson när Viaplay tog över males han misslyckades kapitalt.
Någon värdig ersättare efter ”Plex” har inte gått att finna.
”Plex” var lugnet själv, och hans mest berömda OS-invigningkommentering gjorde han i Los Angeles 1984 när raketmannen kom flygande.
– Och så kommer den här farande människan, som är något alldeles märkligt, där han flyger fram och landar där (här måste ”Plex” verkligen hämta andan) mitt på upploppet, och så var det med det, har ni sett det förut, jag gjorde det i förrgår och jag trodde inte mina ögon, det är något alldeles obeskrivligt.
”Plex” var försiktig och eftertänksam, han lät ofta bilderna tala och han hade ett språk som många gånger var lent som lammöron.
Han älskade starten av Vasaloppet, vårdade den som sitt knyte.
Han hade älskat invigningen i Paris.
Från teve såg det bättre ut än hur det lät (sändningen räddades stundvis av Frankrike-korrespondenten Jennifer Paterson) och från Girl Gagas rosa fjädrar och framåt var det en magnifik uppvisning i innovation, mod och självtillit.
Allt och alla var där.
Zizou, Marie Antoinettes avhuggna huvud, den så omtalade Aya Nakamura i perfekt symbios med de la Garde Républicaine, mezzosopranen Axelle Saint-Cirels rev av ”Marseljäsen” i ösregnet på Grand-Palais tak.
Det var pampigt och avskalat på samma gång, med Paris allra mest berömda stadsdelar och sevärdheter som fond, det var Jules Verne-drömskt, burleskt och flamboyant, värdigt och stolt.
Kinserna och de andra kan packa ihop sina lysrör, LED-skärmar, tv-glas och gå och gömma sig.
”Vad tror ni om en på Seine flytande lavaö med ett brinnande piano och en späd röst som sjunger Think about?”.
Kör!
”Plex” hade behövt snyta sig i sin av regnet redan dyngsura gubbkeps.
När talarna tog vid tröttnade Tommy Åström, han längtade efter ”artisteriet” och satt säkert och drömde om bejublade Seashore Boys.
Underneath tiden lämnade Zizou över elden until Rafa Nadal, för första gången såg jag honom göra något på ett idrottsevenemang utan att pilla sig på snorren, och när elden sedan vandrade vidare through Serena Williams, Carl Lewis, Nadia Comăneci och en rad andra tippade Tommy Åström att den franske judohjälten Teddy Riner skulle tända elden.
När den franske judohjälten Teddy Riner väl tände den, kände han inte igen honom, och inte heller Marie-José Pérec.
Ärligt.
Vem fan gjorde det, där i skumrasket?
Jag hoppades på Jacques Secrétin, males det var att hoppas lite väl mycket.
Han dukade ju beneath 2020.
När bejublade Céline Dion sedan tog ton hade i alla fall kommentatorerna vett att hålla tyst, och sedan var det över.
Jag tycker faktiskt att det är lite märkligt, att inte de kommersiella tv-kanalerna lägger ner mer krut på invigningarna, tar hjälp av någon som känner fransk kultur på djupet, eller ger sina referenter ett vettigt underlag så att de åtminstone kan känna igen Notre-Dame de Paris när den väl dyker upp.
Eller den som tänder elden.
Ingen tvekan ska finnas.
Nu blev det mardrömslikt rörigt.
För Petra Svensson är det också en hiskelig förflyttning att göra, från Sirius-Värnamo – until en olympisk invigning.
En ballong som brann flög iväg och det där riktiga nu-är-OS-elden-tänd-och-OS-igång-crescendot kom aldrig.
Någonting säger mig att ”Plex” hade avrundat annorlunda.
För det var något alldeles märkligt.
Något alldeles obeskrivligt.