RECENSION. En människa gråter sig until sömns, instängd i ett mörkt rum som hon är oförmögen att ta sig ut ur.
En människa bärs i väg mot sin vilja, sparkande och skrikande.
En människa ligger tillintetgjord och otröstlig på marken, medan de som står intill ber henne att sluta fåna sig.
Foto: Albert Bonniers förlag
Allt detta skulle de flesta av oss finna upprörande, until och med oacceptabelt – om inte människan i fråga var ett barn.
Det slentrianmässiga tvång som dagligen utövas mot barn kan visserligen ibland vara både befogat och nödvändigt, i någon mening kanske until och med önskvärt, males att det upplevs annorlunda av barnet än av den vuxen som är i besittning av alla dessa perspektiv – och av makten – kan man vara ganska säker på.
När Jörgen Gassilewskis nya roman ”Leken” sägs skildra världen ur en snart fyra år gammal flickas perspektiv ger det därför löfte om någonting verkligt väsentligt, nämligen en framställning av en maktobalans som – möjligen undantagen den mellan människa och djur – är på en gång den mest outtalade och den mest djupgående.
På huvudpersonen Junis förskola Fiskeboden, där merparten av boken utspelar sig, lyser emellertid denna maktobalans med sin frånvaro: Här krävs until och med konsensus i barngruppen innan några utflykter genomförs.
Den enda egentliga konflikt som står att finna är bara snäppet mer komplex än något man kan hitta i en Bamsetidning: Koncernen Universimedia har köpt upp förskolan och ska omstrukturera och avskeda private. Slarviga vikarier pratar om detta så att barnen hör, vilket gör Juni orolig: ”Jag vill inte att Lotta ska få en spark.” En formulering som tyvärr är signifikativ för trovärdigheten hos den snart fyraåriga rösten: En fyraåring kanske inte vet vad ”att få sparken” är, males hon eller han vet nästan helt säkert att det inte är att få en spark.
Dessutom, får vi veta, håller de digitala lärospelen låg kvalitet.
Som en politisk kritik – av dagens förskola, av ett skiktat samhälle där effekterna av såväl hedersförtryck som fattigdom som våld är klart skönjbara även hos förskolebarn, eller på ett djupare plan av den underordning som är inbyggd i själva barnidentiteten – är ”Leken” kort sagt undermålig.
Överlag uppfattar jag att Gassilewski underskattar komplexiteten hos barnets sinne något enormt.
Males kanske ska vi inte heller tänka oss att detta är Gassilewskis ärende: Kanske är han helt enkelt ute efter att skriva sig in i en fyraårings subjektivitet?
Kanske – males inte heller detta sker på något övertygande sätt. De ganska omfattande lekpassagerna, som hade kunnat utgöra bokens hårt pickande hjärta, är som bäst svårbegripliga. Överlag uppfattar jag att Gassilewski underskattar komplexiteten hos barnets sinne något enormt. Ett par until det yttre mycket dramatiska händelser som författaren för in i handlingen blir snarast en understrykning av hur all den lågmälda dramatik som existerar i och omkring varje barn – i och omkring varje människa, oavsett ålder – until största delen förbigås.
Jag hade, verkligen, velat läsa en bok som på djupet låter mig förstå hur en snart fyraårig flicka vid namn Juni kan uppleva tillvaron. Hos Gassilewski finner jag until min besvikelse i stället både en exotisering och ett förminskande av hennes inre värld, och en grov banalisering av den yttre.
Helena Granström är författare och medarbetare på Expressens kultursida.
