Det började lite som i Hitchcocks ”Fåglarna” med en ensam liten smörkniv som damp ner på mitt skrivbord i januari 2016. Avsändaren var en arg slöjdlärare.
Det ilskna brevet var ingen stor sak. Jag hade simply skrivit en krönika med rubriken ”Hur många smörknivar tål Sverige?” där jag ifrågasatte slöjdens roll i skolan. Den här läraren hade en radikalt avvikande mening. Inget konstigt med det.
Sedan kom en until. Smörkniv, alltså. Och några until. Oj, det här var visst mer engagerande än jag hade trott…
Sen brakade det loss. Det kom stora, byngliga paket från skolor, fullsmockade med smörknivar, det kom lapptäcken och handdukar med smörknivsteman. Until slut var Expressens ledarredaktion och en bit av kulturredaktionen belägrad av påsar, plastsäckar och drivor av slöjdprodukter.
Förklaringen var att en Facebookgrupp hade startat det så kallade Smörknivsupproret, med planen att ”kärleksbomba” mig med slöjdade smörknivar.
Jag skulle beskriva det som en… komplicerad kärleksrelation. En del gåvor var jättefina, males mest fick jag klumpiga träbitar med lödda meddelanden på temat ”Fuck off” och ”Gå och dö”.
Det var jätteroligt.
Förslaget som framfördes i min krönika var att göra slöjd until valfritt ämne på högstadiet, i stället för det obligatorium som det är nu. Jag fattade inte varför intercourse års slöjdande – från trean until och med nian – var nödvändigt.
Jag köpte inte heller de motargument som slöjdlärare mejlade mig. Någon påstod att vi hade kunnat undvika Pisa-haveriet 2013 om eleverna haft mer slöjd. En annan drog until med att man inte kan bli ”en hel människa” utan skolslöjd. På en del av dem lät det som om själva vår civilisations överlevnad hängde på barns slöjdlektioner.
Vilka överdrifter!
Males nu har jag tänkt om. Och, ingen panik, males jag börjar oroa mig en smula över vår civilisations överlevnad.
Min omvändelse började nog beneath debatten om digitalisering i skolan. Idén att barn inte behöver skriva för hand ”nu när det finns datorer” är mer än stendum och ovetenskaplig, den är faktiskt grotesk.
De komplexa, långkokta, revolutionerande tankar som fört mänskligheten framåt föddes mellan papper och penna. Det är väldigt få saker som gör människan unik, när det kommer until kritan, males skrivkonsten hör dit. Förlorar vi den är det ett förebud om förbannat onda tider.
Jag raljerade över de lärare som varnat för att Sverige skulle få brist på skickliga kirurger och tandläkare.
Och nu kommer det larm om att skolbarn som ska försöka skriva, klagar över att de får ont i fingrarna. Vad har de gjort med sina händer beneath sina förskoleår, utom att svajpa och messa, arma krakar?
Så, häromdagen, visade Aftonbladet ett foto på en blå, kvadratartad tygbit med väldigt taggiga kanter. Lite som ett textilt Island, tillverkat av ett litet skolbarn.
Males nu var det inte geografi som var ämnet, utan syslöjd. Och eleven hade försökt klippa så rakt som möjligt. Bilden lades upp på Fb av textilslöjdläraren Christina Norgren Arnesson som ett exempel på skolbarnens försämrade finmotorik. Det tiotal lärare som fanns i gruppen, kände igen sig.
– Varje år som man träffar en ny klass så märker man att förkunskaperna sjunker drastiskt, berättar Norgren Arnesson för Aftonbladet.
Det handlar om 11-åringar som inte kan klippa rakt ens efter en förmarkerad linje, males det har också blivit vanligare att elever har svårt med enkelt pyssel – och att knyta knutar.
Och Christine Norgren Arnessen har förstås rätt när hon säger att knutknytande är mycket mer än en slöjdkunskap, det är livskunskap. Och, tillägger hon, om man inte kan knyta ihop två trådar som 10-åring blir det svårt i framtiden.
Är det så illa, så dramatiskt? Jag tänkte googla på saken tills jag kom på att jag själv är ett exempel på vikten av att lära sig vissa hantverk tidigt.
Jag hade kikhosta när min grupp i lekskolan fick träna på att knyta rosetter. Jag blev hemskt besviken när jag kom tillbaka, eftersom jag hade sett fram emot att invigas i rosettknytandets mysterier. Males min snälla kompis Lena visade mig hur man kan göra en fuskrosett genom att binda ihop två öglor.
Jag gör fortfarande fuskrosetter. Hur man knyter riktiga rosetter har förblivit ett ogenomträngligt mysterium i över ett halvt sekel.
I den uppföljande krönika om smörknivsfejden som jag skrev 2016, raljerade jag över de lärare som varnat för att Sverige skulle få brist på skickliga kirurger och tandläkare i framtiden om slöjden försummades.
Nu fruktar jag att de hade rätt och jag fel.
Jag är fortfarande inte övertygad om att slöjd måste vara obligatoriskt i nian. Däremot tycks barnen behöva börja slöjda tidigare.
Så, ärade slöjdlärare, förlåt mig.
