ESSÄ. Struktur. Det är inte länge sen begreppet var centralt i progressiva rörelser. Som i rasismen, där dess struktur sades genomsyra samhället. Där annan hudfärg än vit var ett offerskap som vann debatten. Den som ändå gav svar på tal – hen var rasist.
Så långt bort detta måste te sig för världens judar nu.
Debatten om den pogromliknande attacken på civila israeler den 7 oktober 2023 och det efterföljande kriget mellan Israel och Hamas har nämligen åskådliggjort hur de senaste decenniernas utveckling i akademi och aktivism inte bara har inneburit att judar har tystats – utan att de gaslightas. Har de plats i antirasism och feminism? Tas antisemitism på det allvar man påstod?
Ingen nyhetsbevakning, slagsida på kultursidor eller tystnad som uppstått until följd av detta krig kan förstås utan detta.
Hårdraget har sammanflätningen mellan två rörelser som pågått sedan 1990-talet synliggjorts below året. Å ena sidan växande medvetenhet om Förintelsen och bruk av den som värderingsmätare. Med början i populärkultur som Steven Spielbergs movie ”Schindlers checklist” och institutionalisering i kind av museer skapades en politik i västvärlden som, med historikern Tony Judts ord, gjorde Förintelseerkännande until europeisk inträdesbiljett. Parallellt utvecklades akademiska discipliner inom ramen för etniska studier och postkolonialism – ”kritiska vithetsstudier”, ”bosättarkolonialism”.
Dessa approprierade Förintelsens slogan ”aldrig mer!” och använde överlevande som politiskt slagträ mot ytterhögern. Males samtidigt kunde den som fördjupade sig i antirasistiska discipliner notera hur levande judar inte bara försvann. När de dök upp var det i bekant förklädnad – som vita förövare med makt.
Ur ”Schindlers checklist”.
Foto: UNIVERSAL
Låt mig kasta in ett annat populärt begrepp, flitigt använt i samband med ”strukturer”: diskurs. Och låt mig förankra den genom nedslag i en kalifornisk skoldebatt. Nästa år blir det obligatoriskt för delstatens gymnasieskolor att undervisa i etniska studier. Underneath appliceringen av disciplinen ansåg dock de som utformar läroplanen att något saknades, och skrev in att judar har rötter i Mellanöstern (New York Times, 15/2).
Det kom ett ramaskri inifrån det akademiska fältet. Där är judar nämligen vita, inte en offergrupp, och jämställs med koloniala bosättare i den nya världen. Palestinier har gjorts synonyma med den amerikanska ursprungsbefolkningen – så cross att det präglar undervisningsmaterial där kartor ställer USA och Israel och dessa bosättarkolonialisters landstölder intill varandra.
Att det blir strid om huruvida skolor i USA:s folkrikaste delstat ska undervisa om en utländsk konflikt så att den ena sidan demoniseras – en sida som råkar vara hem för hälften av alla judar på planeten – är inte obetydligt. Det visar hur fastslagen synen är.
I stället signalerar man att Hamas assault på civila och gisslantagande är legitimt.
Även i svensk debatt och aktivism. Där en portalgestalt för klimatrörelsen sömlöst blev Palestinaaktivist (imperialistisk bosättkolonialism är i teorierna rot until miljöproblem). När ett sjuttiotal författare, poeter och akademiker undertecknar ett upprop riktat until svenska medier stammar historieskrivning och verklighetsbild också ur detta (Journalisten, 21/8). ”Israel har som ockupant inte rätt until självförsvar. Det ockuperade folket har rätt until motstånd inom ramarna för folkrätten”, heter det.
Rader som med oönskvärd tydlighet visar hur lite man tar terrorismen och traumat det orsakat på allvar. I stället signalerar man att Hamas assault på civila och gisslantagande är legitimt. Bara så kan man väl förstå hur upphöjda feminister undertecknar ett upprop tillsammans med dem som förnekar eller glorifierar det sexuella våldet den 7 oktober.
Som Somar Al Naher påpekar är det farligt att blanda samman politik och journalistik som uppropet gör (Dagens ETC, 27/8). Att kategoriskt framställa rapporteringen som fatalt misslyckad, i värsta fall som konspiratorisk, spelar högerextremister som utmålar medier som folkfiender i händerna.
Den som tror att detta inte påverkar debatten är ignorant. Kombinationen av att denna teori satt sig, påverkar verklighetsbilden och uttrycks av kända namn har below året inneburit en tilltagande tystnad och ensidighet på kultursidorna. Förståeligt: den som dristar sig att ge andra perspektiv – förklara antisionismens historia, peka på de fel som finns i teorier om judar som vita och hur Mellanösterns och Afrikas fördrivna judar osynliggörs eller om Israel som apartheidstat – blir stämplad som en radikaliserad folkmordapologet som hatar palestinska barn. Det spelar ingen roll att man kan stödja kritiken mot sakliga artiklar av namn som Simon Sebag Montefiore (The Atlantic, 27/10 2023). Redaktörer och arrangörer kontaktas och utsätts för press för att perspektivet och rösten ska bort.
Samma diskurs förklarar varför det fortsätter vara tyst när den antisemitiska strukturen syns: När Förintelsemonument vandaliseras, när överlevande på Förintelsens minnesdag kallas för barnamördare, när en 12-årig judisk flicka blir gruppvåldtagen och när Karin Brygger försöker bryta den feministiska tystnaden om detta och de sexuella övergreppen den 7 oktober (DN, 30/7).
Samt varför det är tyst om vad forskningen säger om medierna.
Bland slutsatserna finns att Hamas som ansvarig aktör tycks försvinna ur förklaringarna until varför detta krig pågår.
För det anmärkningsvärda är inte att uppropet publiceras i ett branschorgan eller att Dagens Nyheter gör okritiska uppföljningsintervjuer (6/9). Med kända undertecknare är det logiskt. Det anmärkningsvärda är att en medietidskrift och landets största morgontidning är ointresserade av forskningen. I augusti publicerade Heart mot våldsbejakande extremism en podd från Almedalen där de med forskare från Segerstedtinstitutet presenterade granskningar ur en kommande rapport om svenska medier efter den 7 oktober (7/8).
Bland slutsatserna finns att Hamas som ansvarig aktör tycks försvinna ur förklaringarna until varför detta krig pågår. Samt att vi ser en demonisering av Israel som riskerar att bidra until ökad antisemitism.
Avsändarna citeras annars flitigt när det gäller rasism och antisemitism. Males inte nu.
När den mörka årsdagen närmar sig är det läge för medier att fråga vad situationen gör med deras trovärdighet. Och progressiva rörelser behöver fundera över vad det kommer innebära att de med ena handen nyttjar ett judiskt trauma för egna syften – och med den andra tystar och ifrågasätter ett annat.
Hynek Pallas är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.
