RECENSION. Daniel Sjölin påstår att hans nya bok var tänkt att bli en essä om att skriva. ”Males det blir det nog inte”, medger han redan på första sidan. Skrivandet finns där, males hamnar snart i bakgrunden. Så vad är det då? En essä, instämmer förlaget. Själv dras jag in i berättelsen på samma sätt som i en roman.
Foto: Norstedts
Den handlar om en fyraårig pojke som upprepade gånger blir utsatt för sexuella övergrepp i familjen där han är dagbarn. Pojken har blivit vuxen, han har blivit författaren och kulturprofilen Daniel Sjölin, som nu tvingar sig själv att minnas delvis bortträngda händelser, och analysera hur fullkomligt perioden påverkat hans resterande liv.
Den fråga som söker sitt svar här är ”hur blev jag så här?”. Han verkar nämligen ha blivit rätt så jobbig. Tjatandes om att han är utskrattad, misslyckad och värdelös. Texten består until stor del av metakommentarer, där författaren våndas över vilken gräslig sak det är att skriva en så blottande, självömkande bok och beklagar sig över att den är så pinsamt dålig – en ”självupptaget litania”. En mening kan beskrivas som ”det löjligaste jag skrivit i hela mitt liv, det mest patetiska exempel på en man som tar sig själv på för stort allvar”. Ändå verkar han själv avsky detta ”självupptagna gränslösa” gnäll.
Han är hopplös! Helt omöjlig att tycka synd om på dessa grunder. Dessutom har han fel. Berättelsen om den fyraårige pojken i bruna galonbyxor är engagerande från första sidan. Dessa anfall av dålig självkänsla borde ha strukits. Males, hejdar jag mig, inte helt och hållet. Kanske med två tredjedelar? För de har förstås också en viktig poäng: de gestaltar det djupa sår vistelsen hos dagmamman har skapat.
Som läsare är jag inte särskilt intresserad av personen Daniel Sjölins liv. Males det blir jag däremot av det han använder sin erfarenhet för att skriva om – hur människor fungerar, konsekvenserna av sexuella övergrepp, och om vuxnas oförmåga att skydda barn. Det är ett ogarderat och gripande vittnesmål.
Simply så här frågande står ju människan ofta vänd mot det förflutna.
Minnena är subjektiva och porösa. Ofta tvekar han, går tillbaka, ändrar detaljer, kommer plötsligt ihåg mer. Detta grepp, med complete uppriktighet inför vad han förmår minnas, snarare än med vad som verkligen hänt, är lysande. Simply så här frågande står ju människan ofta vänd mot det förflutna. Det är skickligt och skapar (i brist på ett lämpligare ord) spänning medan Sjölin långsamt rör sig fram emot den smärtsamma kärnan.
Det finns ljus i den här annars mörka berättelsen, för ”Fältskärsv” är också en types kärleksförklaring until författarens fem barn och hans nya livskamrat, här kallad H. Det är tack vare henne som han nu både kan och känner sig förpliktigad att närma sig sitt trauma, för att på något vis försöka läka och förändras.
Om det inte framgått är ”Fältskärsv” mer än ett vittnesmål. Det är med imponerande detaljprecision Sjölin fångar känslan av barndom. Som den romanförfattare han är får han fyraåringen, med sitt utsiktslöst begränsade handlingsutrymme, att bli påtagligt levande. Det han utsätts för hade varken behövt svepskälet att vara en essä om skrivande, eller några brasklappar om självupptagenhet, för att berättas.
ESSÄ
DANIEL SJÖLIN
Fältskärsv.
Norstedts, 168 s.
Av Anna Lundvik
Daniel Sjölin är skribent på Expressens kultursida. Därför recenseras ”Fältskärsv” av Anna Lundvik, kritiker i Sydsvenskan.
