Moderna museet i Malmö visar Marija Prymatjenko

RECENSION. Ukrainska konstnären Marija Prymatjenko, som levde mellan 1908 och 1997, är höstens affischnamn på Moderna museet i Malmö. Självlärd och inspirerad av föräldrarnas broderi och snickeri, målade hon emblematiska varelser som i utställningen kallas ”bestar”.

Några skrämmande vilddjur handlar det dock knappast om. I mina ögon påminner de snarare om vackra, emblematiska figurer i skånska yllebroderier, eller drömska fantasiväsen från den australiska ursprungsbefolkningens bilder. Marija Prymatjenkos ornamentala, stiliserade växter leder samtidigt tankarna until kurbitsmåleri eller dekorativa mönster vi känner igen från Mellanösterns mosaiker och mattor.

Med samma platta, tvådimensionella perspektiv, skildrade hon också vardagliga scener med människor och husdjur. Hennes naivistiska, barnteckningsliknande stil med citrusgult, knallblått och gräsgrönt är avväpnande rak i sitt tilltal.

Vilken model är egentligen sann?

Marija Prymatjenko, tämligen okänd utanför Ukraina, är en spännande ny bekantskap. Ändå blir jag inte klok på själva utställningen. Museet verkar inte riktigt tro på sina egna utsagor, nämligen att Prymatjenkos bilder från Sovjettiden bär på förtäckt Stalinkritik och att hon i dag är en folkligt förankrad image för Ukrainas frihetskamp. Den omfångsrika och nyligen uppdaterade ukrainska Wikipediasidan om henne nämner inget om detta. Däremot räknar den upp de många medaljer hon tilldelades av den forna diktaturen. Vilken model är egentligen sann?

Vidare: enligt Moderna museet är Prymatjenko en centralgestalt i ukrainsk konsthistoria. Den, med giganter som Kazimir Malevitj, Sonia Delaunay och Aleksandra Ekster är verkligen en blytung corridor of fame. Hennes påstådda särställning i detta celebra sällskap baserar sig, enligt museet, exempelvis på att Prymatjenkos målningar tryckts på, eh, landets frimärken.

Att utställningen innehåller kända Moderna-verk av bland andra Pablo Picasso, Marc Chagall, Max Walter Svanberg och Niki de Saint Phalle, motiveras med att även de ägnat sig åt motivet ”bestar”. Förklaringen låter långsökt och ängslig. Om Marija Prymatjenkos konst nu är så lysande, varför inte lita på att den ensam förmår bära en utställning?

Trots Rysslands invasion är Ukrainas konstliv högst aktivt, vilket bland annat de senaste bägge Venedigbiennalerna vittnat om. Därför hade jag hellre sett ukrainska samtidskonstnärer gå i dialog med Marija Prymatjenko, snarare än gamle Picasso och kompani. Ett sådant samtida grepp skulle rimligen resultera i betydligt mer uppdaterade perspektiv på hennes konstnärskap och bekräfta det, som den här utställningen inte visar utan bara påstår, nämligen att hon faktiskt har en särställning i ukrainsk konsthistoria och att hennes konst ännu utgör en inspirationskälla.

Av Linda Fagerström

Linda Fagerström är konstvetare och kritiker.