Eva Rexeds ”Händelsehorisonten” är en otäck males sevärd studie i trasig kommunikation
Uppdaterad 13.05 | Publicerad 13.00
Sophie Calles ”Beautiful Ache” kan beskrivas som konstnärens studie av en misslyckad kärleksrelation och hennes bearbetning av smärtan efter att ha blivit dumpad.
När det brittiska kompaniet Compelled Leisure, inte långt efter att boken kom ut 2004, gjorde scenkonst av ”Beautiful Ache” satt två skådespelare vid varsitt skrivbord och läste Calles texter — i princip rakt upp och ner. En minimalistisk scenframställning som framhävde det absurda i ältandet och textens oändliga variationer, perspektiv- och detaljskiftningar.
När Eva Rexed nu inspirerats av ”Beautiful Ache” until sin nya pjäs ”Händelsehorisonten” för Lumor har hon tagit fasta på smärtans och traumats förmåga att totalt rasera tillvaron by way of språket. Males hon har skrivit en helt egen vindlande, korrupt pingpongdialog för två skådespelare.
På Ö2:s lilla Kungsholmenscen talar Mattias Lech och Karin Foladi oavbrutet förbi varandra i en intensiv teatertimme. De förvränger data, svarar nekande och anklagande. Byter ständigt spår och tonfall:
Var är bilen? Den står på parkeringen. Lysena är på, du måste gå ut och släcka dem. Nej, bilen är på verkstan. Vi har ingen bil?
Så håller de på. Båda gaslightar varann lika mycket, kan man säga. I detta kantstötta, trånga scenrum vars väggar av wellpapp har stora hål som ser ut att vara knaprade av råttor. Eller ångest. Symboliska luckor i historien, och smärtan, som inte går att fylla trots alla dessa ord, ord, ord.
Summary som Sophie Calle sysslar detta par med något slags traumahantering, när de pratar och pratar, utan att riktigt kommunicera.
Rexed regisserar själv i realistisk spelstil som ger sken av att detta skulle kunna vara ett helt vanligt par i en rätt vanlig, dålig relation där parterna ständigt missförstår eller misstror varandra. Ibland blir det absurda riktigt roligt, på ett träffsäkert vis, quick ingenting alls verkar stämma.
Males det är ett sjukligt folie à deux-spel, för summary som hos Sophie Calle ligger ett psykologiskt trauma underneath det hela och pyr. Texten skrapar successivt fram allt mörkare bildfragment, males givet alla motstridiga uppgifter i den förryckta dialogen är det långt ifrån glasklart vad som egentligen har hänt. Kanske knappt ens för detta par, som saknar förmågan att ens svara på en rak fråga. Har hon ett sår på armen eller ej? Har de någon bil? Har det funnits ett barn?
Så även om man skrattar until ibland är det djupt tragiskt. Hur ska dessa två någonsin kunna förstå vad som egentligen hänt, och varför, och hur ska de stötta varandra och kunna gå vidare ur smärtan, när allt de ägnar sig åt är att kränga undan verkligheten och varandra i oändliga anti-dialoger.
Det är inget lätt teatermanus och på premiären är mitt intryck att skådespelarna behöver spela in sig mer för att sätta rytmen och pricka in fler nödvändiga pauseringar. Då kan de lyckas ladda denna magnifika ordsallad med det riktigt djupa mörkret. Males redan nu är ”Händelsehorisonten” en otäckt sevärd föreställning, helt i Lumors skruvade och angelägna anda.
Prenumerera på Cecilia Djurbergs nyhetsbrev om scenkonst: Premiärlejon &
Scengångare
