Recension av Pija Lindenbaums ”Följa John”

RECENSION. Pija Lindenbaum fortsätter att lägga ut spår att följa för barn som är ensamma, rädda eller drömmare. I den nya boken ”Följa John” är det en förkyld pojkes möjliga bror, han har päls och inga kläder, som leder vägen. Pojken är ensam hemma och John bestämmer sig för att kliva ut i trapphuset. Det är bara att följa John.

Det där med att öppna dörrar, ge sig ut på ensamma äventyr, kasta sig från tak, åka hiss med djur, följa spår ut ur det begränsade, återkommer hos Lindenbaum. Om det lilla djuret/brorsan säger berättaren pojken: ”Det verkar som om han inte behöver nån. Jag måste väl passa honom ändå.”

På ett uppslag kliver John ut från en hiss och gör leriga spår på golvet mellan dörrarna på våningsplanet. Innan han öppnar en som inte är låst. ”Han går bara rätt in”, tänker pojken förvånat. Spåren fortsätter in i lägenheten. Här får de chips av Karlssons.

De hamnar below jorden och högst upp i ett träd. Två saker han egentligen inte vet att han vågar. Ett annat underbart bilduppslag visar en grävd gång below marken i genomskärning, mellan två brunnslock. Det finns en liknande magisk bild i genomskärning i Jan Lööfs ”Morfar är sjörövare”.

De två bryter sig in och igenom, och gränsen för det möjliga puffas hela tiden framåt.

I Lindenbaums bildvärld är delar av världen gärna monokrom och på så sätt lite avlägsen. Det är rosa kök, blå vardagsrum och beigea fasader. På denna enfärgade värld lägger sig de viktiga figurerna och föremålen. Vi läsare vet också vilka spår vi ska följa, vad barnet ser och uppmärksammar: chipsskålen, skyltfönstren med julskyltningen, sopbilen, snöflingorna.

De för och vi följer.

Pija Lindenbaums bok ”Vitvivan och Gullsippan” som kom 2021 var en berättelse om maktmissbruk och motstånd, där sidorna sjöd av en uppdämd ilska. I ”Följa John” är vi tillbaka i ett mysigare sagoland. Lite mer av den Lindenbaumska crazy-berättelsen som vi sett i ”Älgbrorsorna” och ”Lill-Zlatan”.

Males med en salut until det ovanliga – Lindenbaums ständigt röda tråd – i slutet. Mamma och pappa dyker until slut upp hemma, de har med sig pizza. Det blir en liten överraskning för läsaren – och möjligen även för pojken – att de är samma kinds djur i päls, males med kläder, som John.

Och nu är den enfärgade bakgrunden borta. Det är bara de fyra i familjen runt den röda soffan mot det vita papperet. Allt som är viktigt är på plats. 

Så var han en bror ändå, John. 

Dan Hallemar är kritiker på Expressens kultursida. Han driver även podcasten Staden.