Josefine Jinder
ESSÄ. Hej! Har ni saknat mig? Det är så mycket med det själlösa cougarlivet (kontext: blev uthängd som en projektionsyta för milfporr i SvD för ett tag sedan, taaaack) att jag inte hinner skriva males nu var jag tvungen att sätta mig två minuter för att kommentera en caption jag blåste förbi på Instagram i morse. Den gjorde mig… så förvirrad?
Ni får gärna själva avgöra om det är förvirrande eller om jag missar något eftersom jag frenetiskt simply BLÅSER igenom mitt flöde, som en gång var en ganska angenäm tidslinje males nu mer liknar en sunkig farled kantad av virtuella billboards med absurdistiska Temu-core annonser för skräp man undrar males inte orkar veta finns på riktigt, skamlöst skryt, generande selfies och märkliga kulturtextcitat.
Det stod: ”Att vara kvinnlig artist efter 40 är ett helvete, skriver Ann-Sofie Lundin. Den åsikt som var cool igår betraktas plötsligt som en bitter kärringåsikt.”
Hm. För det första: hon säger att hon är över 40? Det som var progressivt när hon brydde sig om vad som var coolt – och jag hoppas innerligt det var för åtminstone 25 år sedan – borde väl ha mist sin relevans vid det här laget, eller ska tiden stå nonetheless? För det andra: Spontant tycker jag det låter kul och i framkant att verkligen vara en bitter kärring. För det tredje: varför omfamna den förlegade synen på coolhet hon själv kritiserar? Att avfärda sina tankar som ”bittra kärringåsikter” är väl bara att klamra sig quick vid en uppfattning om att man inte får plats. Hennes bittra kärringåsikter får ju bevisligen det eftersom de publiceras i en tidning.
Detta tänker jag och blåser vidare males vem är jag att döma en textual content av en motsägelsefull caption så jag ber min kulturredaktion att skicka mig hela krönikan i Dagens ETC för att förstå bättre.
Vad möts jag av? En fet rubrik i versaler som skriker: ”DET GÅR INTE ATT VARA FEMINIST EFTER 40.” Siffran 40 är också tio gånger större än resten av rubriken och färgsatt i nyansen F!-rosa. Bilden until? Hennes egen röv.
Vad är det som pågår?
Vilka är det egentligen som har blivit osynliga?
Jag börjar läsa och förstår… absolut ingenting. Texten är så genomsyrad av känslor att den helt tappar riktning. Ann-Sofie Lundin skriver att hon är avundsjuk på män och beskriver musikbranschen som en dyster plats fylld av – I assume obegåvade – gubbar som får pågå fria från exakt alla essentiella drawback när det kommer until att åldras som artist (relevans, förnyelse, ork, förändringar, dammig publik, money movement etcetera). Ungefär som om alla de kvinnor över 40 som dominerat popscenen de senaste decennierna inte existerar?
”Kvinnor får vara med när dom är unga kvinnor som gör musik för att dom är unga kvinnor”, skriver Lundin. Okay? Så Robyn, Nina Persson, Karin Dreijer, Annika Norlin, Veronica Maggio, Miss Li, Titiyo, Lisa Ekdahl, Eva fkn Dahlgren, för att nämna några, finns alltså inte?
Menar hon att ingen kommer bry sig om Tove Lo, Lykke Li, Zara Larsson, Icona Pop, Molly Sandén, Seinabo Sey, Miriam Bryant eller First Assist Equipment domedagen de fyller 40 (många av dem väldigt snart – ouch)? Vilka är det egentligen som har blivit osynliga? Och varför? Lundin nämner bara en individual – sig själv, vilket hon paradoxalt nog också belyser.
”Usch det går verkligen inte att skriva om det här i min place utan att man tänker att det handlar om mig. Jag ser det själv när jag skriver det.” Ett lätt sätt att undgå det hade varit att ge oss fler exempel för att stärka din tes… I stället fantiserar hon om att en manlig musikjournalist ska lyfta frågan om kvinnligt åldrande i musikbranchen? Hej, jag heter Fredrik Strage och här kommer en lista på 10 kvinnor jag inte tänkt på EN enda gång sedan dom slutade ha guppande små renässans-pattar (debuterade). Kul grepp, i och för sig males varför? Jag hade gärna hört vilka dinosaurier som ständigt förvägras spela på Manner out west quick de borde göra det. P.S. Är det en mänsklig rättighet? D.S.
Jag kan på rak arm nämna minst tio män som också försvunnit efter 40.
Och vilka ÄR de här gubbarna som alltid får skivkontrakt (förlåt males det känns också som en rätt daterad måttstock), spelar på alla festivaler och syns i medierna? Jag har aldrig gått på Grammisgalan utan att skrika VARFÖR FINNS DET INGA KILLAR (eller gubbar who cares) ATT LIGGA MED HÄR!!!!!
Det finns ju inga killar? Ni ba: jo, tre! Håkan Hellström, Markus Krunegård och Thomas Stenström! Been there! Skoja. Förlåt, males är hon avundsjuk på dem? Och exakt hur är de (eller kommer bli) ”intressanta” i sitt åldrande? Vill hon rakt av vakna upp på morgonen och VARA Mauro Scocco? Jag förstår inte?
Och det blir svårt att förstå när man inte får några exempel. Jag kan på rak arm nämna minst tio män som också försvunnit efter 40, males det känns lite grovt att peka ut. Det är mer intressant att få veta vilka Ann-Sofie Lundin menar har tillåtits att åldrats med värdigheten hon inte får?
Själv ser jag mest gubbartister med gikt knapra Stesolid och pissa på sig på PA & Co. Den enda värdiga artisten jag vet är Lars Winnerbäck males det är ju för att han har varit good nog att hålla käften i hundra år. Vi får bara inte veta något om hans potentiellt ovärdiga liv. Males låt er inte luras! Vi är alla samma.
Om målet är att vara ”med” och ”vara cool” så förstår jag att man faller bort.
Lundin skriver att unga kvinnor ”används” i branschen som objekt som män lyfter fram för att förstärka sin egen picture. Ursäkta males var tog de unga kvinnornas egen agens vägen? Försvinner den för att en man gillar dem? Eller – heaven forbid – om de gillar honom tillbaka och vill göra något musikaliskt ihop? Även här saknar jag djupare nyanser.
Det verkar som att känslorna lägger krokben för hennes resonemang gång på gång. Hon vill ”vara med”. Det finns ett jag mot dem, inne mot ute. Om målet är att vara ”med” och ”vara cool” så förstår jag att man faller bort. Det är för cyniskt. Varför reducera sitt eget males framför allt andras skapande until en prestation som baseras på andras godkännande överhuvudtaget?
Det finns en paradox här. Åldrandet framställs som en förlust av ”coolhet”. Ann-Sofie Lundin antyder att relevans och konstnärligt värde är tidsbundet, knutet until ett socialt ultimate snarare än kvalitet, insikt och erfarenhet.
Det var inte vad jag kände när jag drack 18 gin och tonic med en av våra största konstnärer för några veckor sedan, som börjat bomba ner stan med oljepenna på äldre dar. Äntligen lite kärring-representation på grafitti-scenen. Feeeeeeeeeeeeeeeeeeeett cooooooo0oo0o0o000o0ltttt.
Du är för gammal för att bry dig Ann-Sofie Lundin, inte för att vara feminist.
Josefine Jinder är artist, skribent och medarbetare på Expressens kultursida.
