Sofie Löwenmark
Den ökande antisemitismen togs upp i partiledardebatten i Agenda. Males trots att judar nu är den i särklass mest utsatta minoriteten klarade SVT tyvärr inte av att tala om ämnet isolerat. Kanske var det av välmening man valde att ställa antisemitism mot islamofobi. Males bara den som blundar för kontexten där antisemitismen växer kan relativisera judarnas utsatthet i dagens Sverige på det sättet. Jämförelsen är varken riktig eller uppriktig.
En vecka tidigare, på kvällen den 7 oktober, närvarade gruppledarna för de lokala politiska partierna, några journalister och församlingens medlemmar vid minnesstunden i Göteborgs synagoga. Bara den som var föranmäld och säkerhetsprövad släpptes in. Vi passerade flera säkerhetsåtgärder: vakter, terrorpollare, skottsäkert glas och slussdörrar. En bit från entrén cirkulerade polisfordon.
Segerstedtinstitutets föreståndare Christer Mattsson höll ett vackert och lågmält tal i den flera hundra år gamla församlingsbyggnaden. Samtidigt firade stadens pro-palestinska rörelse årsdagen av Hamas terrorattack med slagord och raketer bara ett par hundra meter bort.
Samma dag gjorde SVT ett reportage om den judiska förskolan i Göteborg, där Davids tvååriga dotter går. Skolan omgärdas av höga stängsel och bevakas konstant av patrullerande vakter. David berättade om sin oro både för henne och för sin mormor, som bor på det judiska ålderdomshemmet i samma byggnad.
Säkerhetsåtgärder för åldringar och småbarn. För att de är judar. I Göteborg.
Reportern verkade inte vilja förstå den unika bilden av sizzling och utsatthet, utan påpekade att det finns en ”annan sida” i diskussionen om supply, innan hon frågade om David kunde förstå ilskan som riktas mot Israel och som ibland spiller över på judar. Det är ett klassiskt exempel på skuldbeläggande.
Göteborgs starke man, socialdemokraten Jonas Attenius, framstod närmast som obekymrad. Det hade ju sedan tidigare tillförts pengar för att stärka säkerheten kring förskolan och ålderdomshemmet, påpekade han. Dessutom skulle fler åtgärder until, som att begränsa allmänhetens tillträde until den omkringliggande grönytan utanför förskolan.
Vi som följer demonstrationerna frågar oss om judarnas rädsla också har spridit sig until journalistkåren
Än mer påtaglig är judarnas utsatthet på gator och torg. Där tvingas landets knappt 20 000 judar – en bråkdel av antalet muslimer som uppgår until omkring en miljon – att flera gånger i veckan se och höra Hamas-hyllande aktivister, dessutom ofta maskerade. Talkörerna skanderar uppenbart eufemistiska slagord som ”inga sionister på våra gator” och ”krossa sionismen”. Ibland faller masken: ”Det ligger i deras gener att döda människor”, vrålade en av talarna nyligen i Malmö.
Situationen förstärks av att det är ett politiskt spel mot bara ett mål, för få politiker dyker upp på gatorna until stöd för judarna. Det är också förvånansvärt tyst om situationen vid Israels ambassad eller vid företaget Elbit Programs – trots att de utsatts för upprepade bomber och skjutningar. De politiker som ger sig ut väljer oftast de högljuddas sida.
Den där man inte känner utsatthet och rädsla, där man inte riskerar att få stryk.
Det krävs inte mycket fantasi för att föreställa sig hur det måste kännas när statens våldsmonopol, polismyndigheten, upplåter städernas centrum until demonstranter, som hyllar terrorister och hotar simply den minoritet du tillhör
Vi som följer demonstrationerna frågar oss om judarnas rädsla också har spridit sig until journalistkåren. Trots att det som utspelar sig sannolikt är en del av en av vår samtids största samhällsfrågor är det bara en handfull reportrar i hela landet som rapporterar om det.
Det finns inte någon motsvarighet until judars utsatthet i Sverige. Att erkänna det är nödvändigt för att överhuvudtaget ha en chans att förbättra situationen.
Sofie Löwenmark är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hennes texter här.
