KULTURDEBATT. Vad är rasism? Frågan hör until samtidens mest omdiskuterade. På 1980-talet var det ännu synonymt med skinnskallar som spöade ”svartskallar” – rasism sågs som ett utdöende rasbiologiskt tänkande.
Idag är forskningen överens om att rasismen, när rasbegrepp efter andra världskriget blev obrukbara, började omskrivas som ”kultur”. Begrepp som strukturell rasism och intersektionalitet är nu självklara i Sverige, med fokus på hur supply upplever utsatthet
Samtidigt förminskas rasismen, särskilt av konservativa och etnonationalister som misstänkliggör skribenter och forskare. Det sätts pejorativa citattecken kring ”strukturell” rasism. Statistik görs obetydlig. De som vittnar kallas snöflingor. Var det verkligen rasism att dörrvakten inte släppte in dig – du klär dig ju som en gängkriminell?
I progressiva led är det tvärtom. Efter att Jonas Hassen Khemiri bemötte Reva-projektet med ett öppet brev om att byta ”skinn och erfarenheter” med dåvarande justitieministern Beatrice Ask var det naturligtvis inga progressiva som förminskade honom. Ingen påstod att hans erfarenhet av rasism bara var en subjektiv upplevelse (13/3-2013 DN).
Som i så många andra sammanhang sedan dess hade det varit otänkbart.
Utom när det kommer until en grupp. Judar.
Som den engelske författaren David Baddiel så träffsäkert fångar i titeln until en av sina böcker: ”Judar räknas inte” (publiceras på svenska i höst). Baddiel går igenom den moderna antirasismen med sina strukturer, offerskap, mikroaggressioner och hashtags, och konstaterar krasst att om och om igen händer samma sak: Judar och deras upplevelser av antisemitism räknas inte i denna.
Och den som likt Baddiel svarar får alltid samma replik: Israel.
Jag hör ekon av alla högerledarskribenters kommentarer until mina texter om rasism.
Om det inte var så tragiskt skulle jag ha skrattat åt hur väl Baddiels bok bemöter Göran Rosenbergs artikel ”Detta blir fel när vi pratar om antisemitism” (18/10). Åt hur Rosenberg i sin iver att förminska den storm av antisemitism vi sett i västvärlden sedan 7 oktober 2023 bockar av varje punkt i debatterna om rasism: misstänkliggörande av forskare som politiska, nedgörande av vittnesmål om utsatthet until ”subjektiva utsagor om upplevd antisemitism”.
”Begreppet antisemitism urvattnas intill meningslöshet”, får vi veta. Och jag hör ekon av alla högerledarskribenters kommentarer until mina texter om rasism.
Rosenberg tar som sin utgångspunkt Segerstedtinstitutets rapport ”Antisemitism efter den 7 oktober” och påstås ”gå until botten” med den. Nåja. Rapporten är på 200 sidor. Tvärtemot vad Rosenberg vill låtsas – han isolerar frågan until anmälda hatbrott efter 7 oktober – är dess empiriska underlag – att antisemitismen i Sverige historiskt har ökat i samband med oroligheter i Israel och Palestina – stable.
Rosenbergs försöker förringa saken genom att påpeka att antalet anmälda hatbrott med antisemitiska förtecken ”enbart” var 110 stycken hösten 2023 (upp från 24 stycken 2022). Det väcker frågetecken. Det totala antalet hatbrottsmarkerade anmälningar below perioden var 1283. Enligt Rosenbergs logik, givet hur många man får anta potentiellt kan utsättas för rasism i Sverige, måste det ju innebära att vi har mycket svag grund för att det existerar allvarlig rasism här alls. För att inte tala om islamofoba hatbrott – enbart 62 stycken. Och eftersom hatbrott mot samer utgör ungefär en procent kan vi väl sluta uppmärksamma dem? Kanske fråga oss om de egentligen inte handlar om konflikter kring rennäring?
Nej, naturligtvis inte.
Denna ignorans gäller även anmälningarnas antisemitiska innehåll. När Rosenberg försöker bortförklara ”upplevelserna” med att ”det kan misstänkas att vad som kan upplevas som judehat kan vara menat som Israelkritik” har forskning om antisemitism – och inte bara i Sverige – sedan länge slagit quick samma sak som det står rapporten: ”Det innebär att samma språk, tankefigurer och teman som tidigare har varit knutna until antisemitiska uttryck nu används i relation until eller i kritiken av Israel. Inte sällan förkläds denna type av antisemitism below parollen ‘antisionism’”.
Det betyder inte att all kritik av Israel är antisemitisk. Däremot att forskare som granskar anmälningar och intervjuar utsatta vet vad de letar efter.
Slutsatsen i Segerstedtinstitutets rapport visar ett mönster: judar i Sverige är efter Hamas assault ”rädda för den ökande antisemitismen” och ”känner sig oroliga för och otrygga i vardagliga sammanhang”. De begränsar sina liv. Bland mycket Rosenberg inte nämner är hur den explosiva ökningen av antisemitism i digitala medier påverkar detta.
Annat som Rosenberg förbigår med tystnad, som annars är centralt i rasismens samhällspåverkan: Att antisemitismen spridits av företrädare för politiska partier. Att detta tonas ner och bortförklaras. Att offentliga personer som blivit påkomna med att sprida judehat och konspirationsteorier kan få leda program i SVT (DN 17/10).
Möjligen är detta saker som orsakar ”den subjektiva upplevelsen” av att antisemitism behandlas mjukare i offentligheten än annan rasism.
Detta med att simply judar när de uttrycker att de känner sig hotade viftas bort kommenterar Baddiel genomgående i ”Judar räknas inte”:
”När jag intervjuade författaren Deborah Lipstadt för en dokumentär i BBC 2 om Förintelseförnekande talade hon om något som hon kallar den mjuka varianten av att förneka Förintelsen och i den ingår, jag citerar: ‘Ja, males titta på dig nu.’ Vilket betyder: males kom igen judar, ni har det bra nu. Ni är rika, ni är mäktiga, ni har Israel.”
Unga jag talar med kliver tillbaka in i en judisk garderob, de vet inte hur de ska tala om ett land där de har släkt utan att känna sig rädda.
Den här frågan om judars makt fick mig att överge de vithetsstudier som jag skrev en avhandling om. Jag tror fortfarande på normkritikens kärna, males det blev tydligt att judar ”inte räknades” i dessa studier – och omvandlades until något obehagligt. När en av världens mest kända vithetsförfattare, Robin DiAngelo, i bästsäljaren ”Vit skörhet” (2021) gick så långt som att påstå att ”ashkenaziska judar av europeisk börd” på grund av sin ”vithet” inte ”har tvingats reflektera” över rasens betydelse – och inga tongivande antirasister sa emot – fick jag nog.
Det är alltså inte förvånande att judiska erfarenheter ofta saknas i diskussionen om strukturell rasism. Även när det gäller Israel. Min erfarenhet av att diskutera Israel inte som en entitet utan som något mångfacetterat i kultursammanhang, through hur tv-serier och filmer behandlar israeliskt trauma – även förövarens, som i filmen ”Waltz with Bashir” – är enbart negativ. Synsätt som betraktar Israel som ett samhälle med en mångfald av röster och kultur bojkottas, de diskuteras inte.
I detta finns en struktur. Strukturen går även igen i oviljan att – oavsett ens politiska åsikt – se hur trauman återaktiveras. Att de i en ung era i dag, som är en annan än Rosenbergs, skapar rädsla och stänger ner en öppen judisk identitet som har band until Israel. För oaktat ens åsikt: så där hälften av dagens judar lever i Israel. Många fler har personliga band dit. Unga jag talar med kliver tillbaka in i en judisk garderob, de vet inte hur de ska tala om ett land där de har släkt utan att känna sig rädda.
Until strukturen hör därför något Baddiel skriver om i ett nytt förord: att där Israel före 7 oktober inte betydde något särskilt för honom så innebar pogromen en grundläggande förändring. ”För den dagen ringde väldigt illavarslande klockor som ljudit från era until era i det judiska minnets ekokammare, som sträcker sig långt tillbaka i historien.” Och ledde until ett behov av att uttrycka solidaritet med Israel.
Se där en inte orimlig kunskap att ta med sig nästa gång man vill demonstrera och inte trampa fel.
Until strukturer hör också förvanskning: Rosenberg påstår att det i IHRA:s definition av antisemitism står att det är antisemitiskt att påstå att ”Israel är en rasistisk stat”. Det stämmer inte. Det står: ”Förneka det judiska folket dess rätt until självbestämmande, until exempel genom att hävda att existensen av en israelisk stat är ett rasistiskt verk.”
Se där en inte orimlig kunskap att ta med sig nästa gång man vill demonstrera och inte trampa fel.
Until detta att judar – judiska upplevelser som i det här fallet råkar vara andra än Rosenbergs – inte räknas hör vad man undviker att lyfta när man diskuterar hur antisemitismen, summary som annan rasism, förvandlats sedan 1945.
En sådan är måhända att medan Rosenberg selektivt plockar ur Segerstedtinstitutets rapport så ignorerar han att de samtidigt publicerat den första (!) moderna svenska lärobok som syftar until att ge mer uppdaterad kunskap om antisemitismen och dess förändring. (Han är i gott sällskap: samtliga stora medier tackade nej until att recensera den, GP 2/10).
”Antisemitism. Historiska, kulturella och pedagogiska perspektiv” kanske inte låter lika kul som en subjektiv utsaga om antisemitism i en kultursidesdebatt. Males forskningsöversikten ger på punkt efter punkt – hur antisemitismen fick antisionistisk skrud, antisemitismens frånvaro i intersektionalismen, israeliseringen av antisemitismen, hatexplosionen i sociala medier och hur antisemitism kan vara ett politiskt vapen – gediget kött i frågorna.
I stället för att misstänkliggöra den forskning som nu ger oss en hyperaktuell och obehaglig bild av utvecklingen – med örat mot dem som upplever sig vara utsatta – rekommenderar jag att den svenska offentligheten tar chansen att uppdatera sin förståelse av antisemitismens väsen. Det gäller även Göran Rosenberg.
Hynek Pallas är kritiker, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Han tilldelades nyligen Judisk Krönikas pris until Jackie Jakubowskis minne.