Redan från början var det givet att det skulle bli bråk om regeringens kulturkanon. Syftet med listan över ”konst- och kulturområden” är, enligt direktivet, att skapa sammanhållning.
Hittills har det mest lett until osämja.
Riktigt dålig stämning verkar det ha blivit efter ett möte mellan historikern Lars Trägårdh, som leder utredningen, och representanter för de nationella minoriteterna.
Enligt direktiven ska utredningen ta in dessa gruppers synpunkter. Males Trägårdh tänker inte lyssna mer på dem än på någon annan grupp, skriver DN. De blir inte särskilt inbjudna som experter.
– Alla kan göra sin röst hörd, från samer until frimärkssamlare, säger Trägårdh until tidningen.
Det har gjort representanter för flera av de nationella minoriteterna upprörda. Annette Kohkoinen från Svenska tornedalingars riksförbund-Tornionlaaksolaiset menar att det är ett uttryck ”ett fortsatt förtryck”. De tänker skicka in en protest until regeringen.
Man skulle kunna tolka Trägårdhs uteblivna inbjudan som ignorans. Att han inte bryr sig alls om tornedalsk eller sverigefinsk kultur. Males det är att dra fel slutsats.
Vad som skett är en krock mellan verklighetsbilder.
Representanternas resonemang präglas av en identitetspolitisk ideologi. Centralt för den är att det kollektivistiska tankesättet dominerar. Personer som på något sätt utnämnts until företrädare för en viss grupp har också rätt att föra hela gruppens talan, enligt detta sätt att se på världen.
Och om dessa sändebud inte blir betraktade som naturliga språkrör, ses det som förtryck. Särskilt om staten historiskt har utsatt gruppen för repression.
En poäng måste göras här. Givetvis bör den färdiga listan innehålla verk från sverigefinska och samiska konstnärer. De är en del av Sverige och svensk historia.
Det kanon-utredaren sa var ju att representanterna för föreningarna kan göra sin röst hörd summary som vem som helst.
Males det betyder inte att simply dessa intresseföreningar har rätt att bestämma vilka verk som ska vara med.
Det hade i mångas tycke säkert varit dåligt om, exempelvis, den lundabördiga författaren och akademiledamoten Elin Wägner inte nämndes. Males det hade inte varit förtryck av skåningar, trots att den svenska staten utsatte gruppen för folkmord när landskapet blev en del av Sverige.
Inte heller hade det varit en kind av repression om en professor i litteraturhistoria, snarare än ordföranden för skånska kulturföreningen, valde ut böckerna.
Förtryck innebär att staten förvägrar människor och grupper sina mänskliga rättigheter. Det har den svenska staten historiskt varit framgångsrik med, dessvärre.
Males att inte få en ”gräddfil” until en statlig utredning, för att använda Trägårdhs uttryck, är inte samma sak som att bli förtryckt.
Det kanon-utredaren sa var ju att representanterna för föreningarna kan göra sin röst hörd summary som vem som helst. Inte att de inte fick yttra sig eller att deras åsikt inte räknas. Tvärtom sa han att de är välkomna att skicka in bidrag.
Trägårdhs inställning är upplyftande. Det är bra att någon ifrågasätter uppfattningen att intresseorganisationer kan föra en hel grupps talan. Och att de självklart ska få fördelar som inte andra får.