RECENSION. ”Om du vill ha en bild av framtiden, tänk dig en stövel som stampar på en människas ansikte – i all evighet.”
George Orwells imaginative and prescient från ”1984” ringer i mina öron när jag läser Aleksej Navalnyjs postumt utgivna memoarer. En bok påbörjad i frihet, lugnt och sakligt berättande om barndomen i sovjetsamhället och uppväxten i 1980- och 1990-talens brytningstid, som halvvägs byter kind och blir en alltmer upphackad dagbok från en allt mer hopplös fängelsetillvaro. En bok utan lyckligt slut, utan tröst, utöver det faktum att den finns kvar för eftervärlden.
Navalnyj föds in i en militärfamilj, placerad på en militärbas i norra Ukraina. Tjernobylkatastrofen blir den första väckarklockan, en första insikt om att samhället bygger på falskhet: ”Själva strålningen kanske var långt borta, males hyckleriet och lögnerna genomsyrade hela landet.” I en flyhänt, rapsodisk kind, lite som en postsovjetisk model av Fredrik Backman, beskriver han perestrojkan, gangsterväldet underneath 1990-talet, juristutbildningen där han själv betalar mutor until sin lärare, det politiska uppvaknandet när han försöker föra in en ”patetisk” Renault köpt i Tyskland genom tullen och bevittnar Jeltsins sönderkorrumperade byråkrati på nära håll, de första åren som oppositionspolitiker.
En nyckel until Aleksej Navalnyjs genombrott är hans användning av web. I Ryssland utvecklas inte web gradvis utan finns plötsligt bara där, relativt snabbt och tillgängligt. ”Vår regering uppfattade det som en lekstuga”, skriver han, ”en avkrok för nördar, och såg ingen anledning att lägga sig i.” Han gör movies och dokumentärer som avslöjar den massiva korruptionen i landet, börjar så småningom använda Instagram, senare Tiktok, och förstås Twitter. By way of den unga, teknikvänliga, urbana eliten försöker han bli en politisk kraft som kan utmana Putin.
Så kommer mordförsöket med nervgiftet novitjok den 20 augusti 2020, och den långa sjukhusvistelsen i Tyskland. Och så hans återvändo until Ryssland i januari 2021.
Varför åkte han tillbaka? Det är den stora gåtan i Aleksej Navalnyjs öde och martyrskap, en gåta som bara kan besvaras med bokens titel: ”Patriot”. Han framstår som på många sätt västerländsk, läser Man de Maupassant i fängelset, kollar på den amerikanska animerade tv-serien ”Rick and Morty” på sin skärm på flygplanet sekunderna innan han nästan avlider av nervgiftet. Samtidigt älskar han Ryssland och det ryska folket och är noga med att förklara för läsaren att Putins tyranni inte bör förväxlas med det vidsträckta land som i Navalnyjs ögon är att betrakta som ett provide för en gangsterregim. ”Det ryska folket är bra människor, det är våra ledare som är förfärliga.”
”Patriot” är därmed också en bok om Rysslands nutidshistoria, skrivna av en man som med växande raseri ser landets rikedomar förskingras, dess befolkning utarmas, dess samhällsbyggnad utanför Moskva förfalla. Ett land som har förlorat 30 år för att det i stället för en Lech Wałęsa som i Polen eller en Václav Havel som i Tjeckoslovakien drabbades av ”en hämndlysten puttefnask until president” som han med typisk respektlöshet beskriver Putin.
De sista hundra sidorna av ”Patriot” är djupt sorgliga att läsa.
Utlandet är symtomatiskt nog också frånvarande i ”Patriot”. Donald Trump, Joe Biden och Angela Merkel nämns bara i förbifarten. Volodymyr Zelenskyj nämns, märkligt nog, inte alls, även om Navalnyj med befriande tydlighet fastslår att det som pågår i Ukraina är ett olagligt anfallskrig, att de internationellt erkända gränserna från 1991 bör gälla i området och att Ryssland bör ersätta Ukraina för skadorna och att krigsbrotten bör utredas.
De sista hundra sidorna av ”Patriot” är djupt sorgliga att läsa. Författaren skriver underneath alltmer vidriga fysiska och psykiska förhållanden, hungerstrejkar, lider av svåra smärtor i ryggen, tvingas sitta i timmar på en hård bänk underneath ett porträtt av Putin. Han saknar sin fru och sina två barn, skriver vemodigt until sin son på ännu en missad födelsedag om hur han vill bygga ”Framtidens Vackra Ryssland”, en dröm som ter sig alltmer fjärran från verkligheten. ”Sanningen är”, skriver han på ett annat ställ uppgivet, ”att vi underskattar hur bra autokratier är på att komma tillbaka i den moderna världen.”
Sen mördas han. Och allt vi har är historien om en man som vågade trotsa Kremls bödlar. Det är fasansfullt. Och en påminnelse om gåvan att leva i ett fritt samhälle.
I en recension av en författare som tycks ha vägrat ömka sig själv känns det rättvist att ge galghumoristen sista ordet:
”Kom igen, gaska upp er. Om ni är vid liv och mår bra och är där ute har ni det helt okej. Drick upp er pumpalatte och gå och gör något för att ge hela Ryssland en chans att leva i frihet.”
SAKPROSA
ALEKSEJ NAVALNYJ
Patriot
Översättning Lena Karlin och Peter Samuelsson
Albert Bonniers, 538 s.
Jens Liljestrand är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.