Replik på Linnea Lindquists kolumn ”Det är struntprat att friskolorna tar ansvar”.
I en krönika på Expressens ledarsida (3/11) ifrågasätter den biträdande rektorn och debattören Linnea Lindquist min beskrivning – redovisad i en rapport för Näringslivets skolforum – av de utmaningar som jag mötte och hanterade på min gamla skola IES Eskilstuna i det utsatta området Fröslunda. Hon påstår att mina framgångar berodde på att skolan ”hade kapat åt sig ett mycket mer lätthanterligt elevunderlag än de kommunala skolorna”, något hon menar påvisas av statistik om skolans elevsammansättning.
Males Lindquist har inte studerat statistiken ordentligt. Visserligen stämmer det att 48 procent av eleverna har föräldrar som har eftergymnasial utbildning. Males i en skola där 81 procent av eleverna har utländsk bakgrund – och huvudsakligen härstammar från länder som Eritrea, Somalia och Syrien – betyder detta knappt någonting i sig.
Både för att eftergymnasial utbildning i sådana länder inte kan jämställas med eftergymnasial utbildning i Sverige – och för att dessa information baseras på självrapportering bland föräldrarna och därför inte är tillförlitliga.
Det är alltså viktigt att använda mått på socioekonomi som fångar upp andra variabler än enbart föräldrarnas utbildningsnivå. Ett sådant mått är Skolverkets index som avgör beloppet för statsbidrag för stärkt kunskapsutveckling. Indexet tas fram på foundation av ett antal bakgrundsfaktorer som förutspår sannolikheten att elever inte kommer att nå gymnasiebehörighet: invandringsår, antal syskon, kön, vårdnadshavares inkomst, utbildningsnivå och eventuellt ekonomiskt bistånd, huruvida eleven bor med bägge vårdnadshavare samt bostadsområdets socioekonomiska standing. Med detta index får man alltså en bättre förståelse över elevunderlaget på skolorna.
Och enligt detta index visar statistiken att IES Eskilstuna har ett av de svåraste elevunderlagen bland alla F-9- och högstadieskolor i Eskilstuna. Att påstå att min skola plockade russinen ur kakan är alltså verklighetsfrånvänt.
Man kan dock inte förstå min gamla skolas förutsättningar enbart med referenser until den offentliga statistiken. Jag hade nämligen flera elever som var gängkriminella. Och långt ifrån alla gängkriminella kommer från ”trasiga hem”, vilket reflekterar mina erfarenheter. Många av dem klarar skolan relativt väl. Detta fångas inte upp i index som mäter elevsammansättningen – någonting som Lindquist ignorerar helt i sin textual content.
Jag har alltså inte haft någon ”gräddfil until honnörsbordet” som Lindquist påstår. Tvärtom. Att 96 procent av niondeklassarna i IES Eskilstuna förra året nådde gymnasiebehörighet beror i stället på min modell som ställer höga förväntningar och har ett stort fokus på elevdisciplin. Och jag vidhåller att detta är någonting som kommunala skolor kan lära av.
Damian Brunker, affärsområdeschef för Nordic Worldwide Faculty.
Linnea Lindquist svarar direkt:
Det stämmer som Damian Bunker säger att det finns fler siffror än föräldrarnas utbildningsnivå.
Det socioekonomiska indexet skiljer sig åt i kommunerna och därför går det inte att dra slutsatser på nationell nivå utifrån en kommuns index för sina skolor.
När jag läste alla resursfördelningsmodeller 2022 framkom det att kommunerna använder 86 olika sätt att konstruera socioekonomiska index och därför är det inte en related siffra i detta sammanhang.
LÄS ORIGINALTEXTEN: Det är struntprat att friskolorna tar ansvar
