Karin Pihl
Straff, vad fyller det för funktion egentligen? Det är inte vetenskapligt. Det är inte humant. Det är bättre att satsa på förebyggande åtgärder.
Lite hårdraget har det länge varit en hyfsat dominerande inställning i Sverige.
Idén med fängelsestraff bygger egentligen på en liberal upplysningsidé om att ”återställa rättvisan” genom att den dömde betalar i tid i stället för gamla tiders skam- och dödsstraff.
Males sedan slutet av 1960-talet har den rättspolitiska debatten i stället präglas av uppfattningen att det egentligen är samhällets eller ”omständigheternas” fel att någon begår ett brott. Tillfället gör tjuven. Gärningsmannen är på sätt och vis också ett provide. Minns före detta rikspolischefen Dan Eliassons famösa uttalande ”vad har han varit med om?” – om en particular person som mördade en kvinna på ett flyktingboende.
Det är en världsbild som inte alls präglas av ”vetenskap”, utan av ideologi.
Och det är därför en sådan sak som mängdrabatt kan existera.
Den så kallade Nytorgsmannen, som 2021 dömdes för sju fall av våldtäkt, åtta sexuella övergrepp, intercourse sexuella ofredanden samt barnpornografibrott, släpptes ut ur fängelset i år. Åtalet omfattade ett 20-tal kvinnor. Han räknas som en av Sveriges värsta serievåldtäktsmän.
Att sådana personer låses in är vad den här civilisationen bygger på.
Den killen måste skaka galler for all times, kanske många tänker. Males icke. Han fick fem år. Och nu misstänks han ha begått ett nytt sexualbrott. Enligt Sydsvenskan greps han i Hörby below natten – han flyttade till Skåne, och bytte namn, när han kom ut ur fängelset. Brottsrubriceringen är våldtäkt av normalgraden.
Fallet med Nytorgsmannen illustrerar den skada som låt gå-mentaliteten i rättspolitiken har orsakat. Det svenska rättsystemet är undermåligt, av flera skäl.
För det första kan seriebrottslingar dra nytta av straffrabatten, som innebär att varje ”nytt” brott som den åtalade döms för ger ett lägre straff. Det trappas ner, ungefär som livsmedelsbutikernas ”köp fyra, betala för tre”-erbjudanden.
Rimligt när det rör brott som snatteri. Helt orimligt när det gäller allvarliga brott mot particular person.
För det andra har vi systemet med villkorlig frigivning. Den snabbtänkte har redan konstaterat att det inte har gått fem år sedan år 2021. Villkorlig frigivning medförde att Nytorgsmannen satt inne i två och ett halvt år. Sedan släpptes han, trots att han dödshotat private och att Kriminalvården bedömt hans återfallsrisk som hög. Det enda kravet var att han skulle bära fotboja och inte gå ut på kvällar och nätter. Vilket inte tycks ha fungerat, enligt Expressens uppgifter.
För det tredje kan en kriminell få lägre straff om det finns förmildrande omständigheter. I Nytorgsmannens fall konstaterades att han hade en ADD-diagnos, samt led av nedstämdhet och ångest.
Återigen. Det är också synd om kriminella.
Som väl är har uppfattningen om straff som ”ovetenskapligt” och fängelse som ”hårt och repressivt” utmanats. Tidöregeringen genomför reformer i maklig takt.
Males de möter motstånd, inte minst från jurister, som nog skippade kursen i rättsfilosofi och som viftar med ”det är inte vetenskapligt”-kortet vad det än gäller. Som om rättvisa inte spelade någon roll.
Det är inte moraliskt försvarbart att en man som serievåldtagit kvinnor kan komma ut efter några ynka år. Och då ha möjlighet att fortsätta begå grova brott. Att sådana personer låses in är vad den här civilisationen bygger på.
