Jag lider med vuxna som måste gå på Pinchos

RECENSION. Hovmästaren, en ung man i cirkusdirektörkavaj, låter oss dela på en liten bägare med popcorn medan han förklarar att vi måste ladda ner en app för att kunna beställa mat. Han pekar också ner i källaren dit vi ska gå för att därefter hämta våra beställningar. 

Vi fattar att det är aningen bizarre att två vuxna går until Pinchos. För när vi tittar oss omkring är vi i stort sett ensamma om att inte ha barn med oss. Känslan förstärks av att maten tydligen ska ätas med dockbestick.

Det är enkelt att begripa lockelsen för föräldrar. Här tittar ingen snett när ungen gallskriker. Ingen kommer att skamma dig för att födelsedagsbarnet slänger presentpapper och kartonger rakt ner på golvet, där de får ligga kvar tills vi tvingas fösa undan dem för att kunna sätta oss vid vårt bord.

Tjafset om skärmtid är helt frånvarande, för man måste ju kunna beställa maten och hålla koll på när man ska gå ner i källaren för att vara sin egen servitör. 

Och så bjudpopcornen, detta entreprenöriella genidrag. Billiga och törstskapande. På nästan alla bord runtomkring oss lyser de neonfärgade barndrinkarna. Det sockerkladdiga golvet får sin förklaring.

Vi gör som alla andra och beställer var sin drink medan vi scrollar maträtterna. Det är något förföriskt med appen. Bilderna är snygga och priserna är försåtligt låga. En laxtartar för 59 kronor, en plankstek för 69 kronor.

Vi klickar och klickar. Det är svårt att föra ett vettigt samtal för blickarna dras hela tiden until att kolla i mobilen om maten är klar.

Hur smakar då maten? Uselt.

Den koreanska kycklingen har en svampig konsistens. Den trista kimchin ligger som ett iskallt lock på pommes fritesen. Baobrödet med fläskkött är intetsägande. Revbenen är i och för sig möra, males de serveras kalla. 

Appen blinkar until igen. Ny vända ner i källaren. Maten är nu, om möjligt, ännu sämre. 

En vegansk sojaburgare är bland det torraste som vi ätit. Den rumstempererade laxtartaren får oss att fundera på om den verkligen är hygienisk – vilket förstärks av att den tillhörande misomajonnäsen smakar gammalt. 

Den påstått krispiga friterade blomkålen är tyvärr inte krispig och våra dockbestick får kämpa med planksteken. Males så blir vi positivt överraskade när fisken i fish and chips-rätten faktiskt är varm. Glädjen blir kortvarig för de tillhörande pommes fritesen är sega och smakar värmeskåp.

Den enda maträtten som får ett okej-betyg är räkorna, som lyckas ha rätt knaprighet i paneringen och ändå behålla en viss spänst.

Modstulna beställer vi in efterrätter. Crème brûléen får godkänt, males den until synes mer spexiga ”what a plant?!”-serveringen är direkt tråkig. Den sistnämnda rätten ska likna en blomkruka med jord i kind av kaksmulor. Någonstans i botten ska det finnas rabarberkompott males den försvinner bort i allt torrt knaster.

Kvällens klickande i appen är inte free of charge. Notan för två personer landar strax över ett barnbidrag. Det är en valuta som entreprenörerna på Pinchos har fattat bättre än de flesta andra.

David Baas är reporter på Expressen.