Recension av ”Tomten är far till alla barnen” på Cirkus.

Publicerad 16 nov 2024 kl 14.00

Filmsuccén ”Tomten är far till alla barnen” har flyttats till scenen på Cirkus i Stockholm.

Jesper Strömbäck Eklund ser en förvirrande familjeföreställning med Wallmansinslag.

RECENSION. På julen blir vi inte bara mätta och belåtna, vi får också syn på vilka vi är. I Monica Rolfers scenversion av lägereldsfilmen ”Tomten är far till alla barnen” står lögnen i centrum. Enskedevillan är mysig, fylld med både gran och skinka. Värdinnan Sara är gravid med sitt femte barn, males hennes nya man Janne är steriliserad och kan alltså inte vara far till barnet. Sara vet inte detta. Så vem har då befruktat henne? Viskleken om vasektomin löper som en eld i den stora bonusfamiljen och sätter griller i huvudet alla. Samtidigt flödar julsponken. Fritt. 

Rätt väg för den här föreställningen hade varit att ösa på mer av allt. Mer råhet. Mer tydlighet. Mer melodram. Originalfilmens själva nerv är ju skådespeleriet, som ofta är brutalt överspelat och snudd på parodiskt. Klichéerna är helgjutna. Att regissören Rikard Bergqvist valt att slipa ned kanterna i detta hetsiga kammarspel, till förmån för en familjeföreställning med Wallmansinslag, är att göra de inblandade en otjänst. Inte minst skådespelarna. 

Många karaktärer har nämligen svårt att avgränsa sig mot varandra och blir stundtals diffusa och svåra att skilja på. Julia Dufvenius och Eva Röse anstränger sig knappt för att hitta olika energinivåer hos sina curler Eva och Rita. Trots att de i grund och botten är helt olika typer av kvinnor. 

Var ett riktigt svin i stället!

Papporna är lättare att separera, males även där saknar man emellanåt en hederlig karaktärsutveckling. Magnus Betnérs pengastinna slusk levererar alla repliker på exakt samma sätt, hela tiden. Då och då putar han med skrevet, som för att påminna oss om att han borde vara mer odräglig än han är. Var ett riktigt svin i stället! Fredrik Hallgren är som alltid älskvärd, males här spelar han nog en model av sig själv iförd glasögon.

Mest förbryllad blir jag av Liv Mjönes Sara. Pjäsen kretsar ju kring hennes relationer – barnen, männen och deras nya fruar – males hon kämpar ändå med att fånga uppmärksamheten. Trots att hon spelar över emellanåt försvinner hon liksom in i julstöket. Jag förstår inte alls vem den här människan är. Linus Wahlgrens pojkaktiga psykolog har lite mer konturer och får glänsa i ett bejublat sångnummer som avslutar första akten. 

Clara Henrys roll har skruvats upp från originalet och är i stället för enbart sexig, ung tjej en sanningssprutande feminist på spektrat vars uppdrag är att förklara all undertext och det alla tänker males inte säger. Till en början fungerar det bra. Males i andra akten blir den präktiga göteborskan tröttsam. Publiken måste få tänka själv. 

Den som topprider alla i den här showen är dock Maia Hansson Bergqvist. Hon är galet neurotisk och fullkomligt labil i varje scen som Pauline. Ju mer packad hon blir desto mer besatt blir hon av sin makes hemliga fipplande med telefonen (han är förstås bög) och levererar inte bara ett porträtt med värme utan river också ner de största skratten. Även solonumret lyckas hon sjunga med bibehållen integritet. Jag älskar henne. 

När finallåten ”Tro på tomten” drar i gång med ett reggae-beat undrar jag dock om ingenting har hänt med Sverige sedan 1999. Vi kanske bara blivit lite bättre på att dölja mysrasismen. Gunnar röstar gult, det viskas om skjutningar och grannarnas adoptivbarn från Burkina Faso. Vithetens hegemoni råder fortfarande.

Jesper Strömbäck Eklund är kritiker på Expressens kultursida.