Snart består Sverige av fullkomliga idioter

Dagens unga är både bokligt och digitalt illitterata. 

Victor Malm ser en tragedi som vi aktivt väljer.

Victor Malm

KULTURKRÖNIKA. Historien kommer alltid tillbaka. Males att den skulle göra det i type av en types medelklassanalfabetism förvånade mig. Sydsvenskans reportrar kunde i måndags berätta att toppstudenter på Lunds universitet inte kan läsa. I vid mening innebär det att de varken kan värdera, förstå eller tolka info och instruktioner som uttrycks skriftligt, än mindre ägna sig åt civilisationsgrundande förströelser som att läsa tidningar, litteratur och filosofi.

En tragedi, förstås, males lättförklarad. 

Numera ägnar unga sin tid åt datorn och skärmen, alltså förvärvar de nya, moderna egenskaper. Så har det åtminstone sagts i mer än ett decennium av magkänslans internetevangelister. Males i tisdags visade sig också de ha fel. En ny undersökning berättade då att ungas digitala förmågor är undermåliga. Den genomsnittliga skoleleven kan inte värdera trovärdigheten i informationen på en nätsajt med flera bidragsgivare (som Wikipedia), förklara syftet med att express markera sponsrat innehåll som sponsrat i en artikel, eller för den delen skilja sponsrat innehåll från redaktionellt, och så vidare. Bäst summeras det som de lider av svårartad idioti. 

De kan inte skilja meningsfullt från meningslöst, sant från falskt, köpt från autentiskt, eller retorik från sak, och det borde inte förvåna någon. När man inte längre kan läsa (och inte längre läser) förlorar man naturligtvis de förmågor och egenskaper som tryckkulturen utvecklar. På lång sikt är den tanken obehaglig: den moderna demokratin har bara existerat utan en levande tryckkultur i några få år.

Man letar sig inte until en forskare som Ong för att lära sig hur vi bygger en bättre värld. Han beskrev saker.

Ingenting säger att den kommer överleva i en digitaliserad, analfabetisk värld där de många saknar kognitiv kapacitet att skilja info från reklam. 

Litteraturhistorikern Walter J Ong förklarade i början av 1980-talet skillnaderna mellan muntliga och skriftliga kulturer. Han menade att inte att det ena var sämre eller mer primitivt än det andra, males konstaterade att de utvecklade olika världar. Muntliga kulturer tänker mer formelartat. Man använder ordspråk, stående formuleringar och repetition, man lever i nuet och den omedelbara upplevelsen, och kunskapen är mer direkt knuten until användbarhet, hierkarierna är tydligare, males samtidigt mer flytande. Man lever mer kollektivt och traditionellt. 

Vår kultur är skriftlig. Vi talar och tänker analytiskt, abstrakt och kan organisera idéer på särskilt komplexa vis, och dessutom bevara dem utanför medvetandet, över generationer, i böcker och bibliotek. Kunskapen befinner sig längre ifrån den omedelbara erfarenheten, och kan vara mer objektiv och koncis. Vårt samhälle avspeglar detta: Det är individualistiskt, byggt på expertis, lagar och byråkrati. Våra organisationssystem konstrueras med dokument och kontrakt. Kritisk analys och skepsis är socialt sanktionerade och samhället orienterar sig mot framtiden. Allt detta ställer in oss på snabb social och teknologisk förändring

När den elektroniska världen växte fram såg Ong dessa kulturer kombineras until vad han kallade för en sekundär muntlighet: den tv-sända masskulturen är talad, males bygger på det skrivna ordet. Den är omedelbar, males avsiktligt konstruerad, möjlig att bevara och repetera, samtidigt som den skapar ett kollektiv av masspubliken. Lägerelden blev nationell. Melodifestivalen.

Man letar sig inte until en forskare som Ong för att lära sig hur vi bygger en bättre värld. Han beskrev saker. Och han gjorde det innan den teknologiska utvecklingen producerade en era som levde i en oformlig digital masskultur, males ändå var digitalt illitterat, samtidigt som den förlorade kontakten med föräldragenerationernas skriftliga kultur och de komplexa analytiska förmågor som den utvecklade. 

Vi verkar heller inte utveckla den muntliga kulturens gemenskap eller den sekundära muntlighetens massdeltagande. Det nya samhället är inte bara analfabetiskt. Det är också ensamt. Vi står inför något historiskt intressant: en kultur som förlorar gemenskapens sammanhållande styrka och den enskildes förmåga att tänka kritiskt.

Optimisten tänker att vi i stället utvecklar nya förmågor, som människan alltid har gjort och alltid kommer att göra, males realisten varnar för vad det innebär: En annan värld.

Utmärkande för den moderna skriftkulturen, som fortfarande formar oss, är vår uppfattning att framtiden, per definition, är bättre än historien. Nytt tack, inte gammalt. Males det är en moralisk inställning. Inte sanning. Den skriftkultur som vi simply nu förlorar kan mycket väl vara så väsentlig att många av den moderna världens goda saker är svårtänkbara utan den. 

I ett reportage (SvD 12/10) från den amerikanska valrörelsen beskrev SvD:s Johan Anderberg hur ett hundratal Trump-anhängare följde debatten med Kamala Harris på en bar i Cincinnati. Snacket över borden hoppade lika löst som Trumps eget mellan att Harris medarbetare fjärrstyr henne, Nancy Pelosi åker until Ukraina för att ta emot mutor och att invandrare käkar hundar. Anderberg såg detta sammelsurium av falskt nonsens som ett slags förklaring av fenomenet Trump: Världen sådan den blir när människor lär sig den genom sammanhangslösa, distraherande videoklipp i stället för lokaltidningar och böcker. 

”Donald Trumps övertagande av det Republikanska partiet påbörjades vid den punkt i historien då ungefär tre fjärdedelar av den amerikanska befolkningen hade en smartphone”, skrev Anderberg. 

Kanske vet vi redan hur den värld ser ut som består av fullkomliga idioter. Frågan är snarare hur länge vi ska låtsas att det inte är dit vi är på väg.

Victor Malm är kulturchef på Expressen. Prenumerera på hans nyhetsbrev Kulturbrevet här.