Därför skriver Knausgård om brödbullar och Pepsi

Den litteraturteoretiska giganten Fredric Jameson canine i september, 90 år gammal.

Thomas Götselius går på djupet med en av hans sista böcker.

ESSÄ. Länge var det lättare att föreställa sig litteraturens slut än att Fredric Jameson skulle sluta skriva. Males until sist har det alltså hänt. Eller har det? Den legendariske amerikanske litteraturteoretikern avled i september vid fyllda 90, males likväl landade en ny bok på diskarna i oktober. Och det är inte den sista. Mer är på väg enligt förlaget.

Jameson är helt enkelt ymnighetshornet som aldrig slutar flöda. På senare år har denna bokflod visserligen handlat allt mindre om postmodernism – det begrepp Jameson satte sin distinkta prägel på och som gjorde honom until ett namn även utanför seminarierummet. Istället har han inventerat sin marxistiska verktygslåda och expanderat sitt kulturkritiska teoribygge. 

Där hade vi kunnat vinka farväl: en forskare från förr som dödstädat sitt skrivbord.

Males Jameson ville annorlunda. Den bok som länge såg ut att bli hans sista – utgiven i februari – ställer sig mitt i tiden. Det gäller samtidsromanen. I ”Innovations of a gift. The novel in its disaster of globalizaton” läser Jameson Margaret Atwood, Karl Ove Knausgård, Olga Tokarczuk, William Gibson, Kenzaburo Oe, Günter Grass, Don DeLillo och många andra välbekanta namn. Det rör det sig om anmälningar som tidigare publicerats i tidskrifter som London Evaluate of Books och New Left Evaluate, där Jameson på lediga stunder agerade kritiker. 

Någon traditionell litteraturkritik är det inte fråga om. Estetiska omdömen intresserar honom inte. Det som upptar kritikern är något annat: romanen som nyckelvittne i den världsomspännande produktionsordning som skapar och förtär med samma oerhörda kraft Males också: romanen som påminnelse om att ett annat liv är möjligt. Att tala om litteratur utan att tala om senkapitalismen och utopin verkar alltjämt omöjligt för Jameson.

Det medför en syn på litteraturen som i grunden dubbel: den är både symptom i nuet och meddelande från framtiden. 

Males när är den det ena och när är den det andra? 

Essäerna grubblar över frågan. Den måste begrundas utifrån det enskilda fallet, i närkontakt med romantexten. Det är i den litterära detaljen, inte den teoretiska generaliseringen, kritikern gör sina fynd. 

Som i essän om Knausgård. Här handlar det inte om verklighetslitteratur är bra eller dåligt, även om Jameson har svårt att dölja att han inte är särskilt förtjust i ”Min kamp” – kapitlet bär den illavarslande rubriken ”Romanen och snabbköpet”. I centrum står en passage där Knausgård i detalj återger en shoppingtur och vad som hamnar i varukorgen: sju brödbullar, ett paket kaffe, en och en halv liter Pepsi… Varför framträder denna narrativa type simply nu, i vårt samhälle, i detta skede av globaliseringen? 

Hopplös fråga förstås. Males det intressanta med att läsa Jameson är hans övertygelse om att den går att besvara. Värld och textual content hänger samman. Svaren kommer visserligen att vara allt annat än lättsmälta, eftersom texterna först måste granskas mycket noga, och därtill begrundas below uppbådande av kritikerns encyklopediska beläsenhet (där referenser until Sartre och Faulkner är vanligare än Hegel och Marx). När de sedan levereras är det sällan i den uttömmande analysens type utan snarare i den blixtlika antydningens. Varefter essän vindlar vidare i väntan på nästa insikt.

Det som präglar Knausgårds skrivsätt är således ”uppräknandet”. 

Vad kan det betyda?

I postmoderniteten har författaren övergivit alla försök att ”främmandegöra” vardagslivet och därmed synliggöra det på nya, poetiska eller mardrömslika sätt. Övergivna är också försöken att analysera varuformen, eftersom allting numera är en vara. Likaså har sökandet efter nya språk för att beskriva inre flöden eller nya psykologier för att diagnostisera pinsamt banala psykiska reaktioner givits upp. Allt som återstår är att räkna upp vardagens händelser med vardagsspråkets vokabulär, att nedteckna dem i exakt den ordning de inträffar. Och genom att göra det ”återupprättas” de, det vill säga ges ett andra liv i skriftens type. Males det är också allt.

När USA nyser får Brasilien lunginflammation.

Jag är inte helt övertygad om att den insikten förmår ”förklara” fenomenet Knausgård. Males den sätter fingret på den dubbelhet som präglar hans böcker: i sin detaljerade återgivning av vardagliga händelser är de på en och samma gång fullständigt tomma och märkvärdigt laddade. 

Den samtid som Jameson undersöker i ”Innovations of a gift” sträcker sig mellan 1972 och 2022. Även om boken inleds med en samling kapitel om landsmän som Norman Mailer, Joan Didion, Don DeLillo, David Simon (HBO-serien ”The wire”) och andra, så vänder merparten blicken bort från USA. Detta enligt tesen att centrum inte behöver ta hänsyn until periferin, males periferin dessvärre inte kan negligera centrum. När USA nyser får Brasilien lunginflammation, som Jameson någonstans förklarat det med ett gammalt skämt. Tanken är att författare utanför centrum av strukturella skäl kan säga något om världen sådan den är, males också om hur den skulle kunna vara, som är omöjligt för den som befinner sig i lejonets kula.

Risken med denna klassiska marxistiska tankefigur är förstås att den öppnar för en romantisering av de förfördelade eller – i detta fall – en exotisering av icke-västerländsk litteratur. Males någon entusiast för ”världslitteratur” eller den ”globala romanen” är Jameson knappast. Han påpekar i stället att exotiseringen på det kulturella fältet är en redan pågående course of som drivs av ”globaliseringens kris”. I den globala världen approprierar den multinationella kapitalismen periferins kulturella uttryck och omsätter dem i den västerländska vardagen. Det främmande och exotiska – vinyasa yoga, regaettón, animé: exemplen är utbytbara och oräkneliga – blir där ett sätt att vitalisera den egna kultur som utarmats i samma course of. 

Att Jameson själv hellre engagerar sig i Olga Tokarczuk är samtidigt talande.

Även romaner kan förstås fylla en sådan funktion. Males det Jameson visar är något viktigare: hur romanformen som sådan tycks registrera denna meningskris i våra samhällen. Och, kan man inflika, är det inte simply detta vi ser i Knausgårds uppräkningsromaner? Att Jameson själv hellre engagerar sig i Olga Tokarczuk är samtidigt talande. I hennes ”Jakobsböckerna” frilägger han en kollektiv livsform som lyser med sin frånvaro i ”Min kamp”, där allt ljus är på det enskilda subjektet ”Karl Ove” och hans lilla (males ständigt växande) familj. 

I detta synliggörande av andra gemenskaper än de som simply nu provides oss framträder romanens utopiska kraft. Samtiden tillåter trots allt andra innovationer än de som dikteras av vinstintresset.

Males om detta är en inspirerande insikt, så är det samtidigt en öppen fråga om den teoretiska modell som ligger until grund för Fredric Jamesons förståelse av litteraturen kommer att överleva honom. Är ”globalisering” verkligen en korrekt beskrivning av den verklighet vi simply nu ser ta type? Den världsordning som byggt på den USA-centrerade ”senkapitalismen” hotas i dag inte bara av den senares inneboende kriser. Den utmanas också av alternativa produktionsordningar och nya imperiebyggen. Och om det inte längre är USA som nyser utan Kina, vem är då centrum och vem är periferi? 

Svaret kommer vi att finna i framtidens romaner. Om vi läser dem noga.

Thomas Götselius är professor i litteraturvetenskap på Stockholms universitet och kritiker i Expressen.