”Dolda judiska liv” av Joanna Rubin Dranger

Publicerad 21 nov 2024 kl 14.03

Joanna Rubin Dranger ger röst åt generationer av dolda judiska liv i Sverige. 

Ulrika Kärnborg skäms och påminns om vikten av verklig frihet. 

RECENSION. I Sveriges Radios ”Söndagsintervjun” berättar stjärnkocken Marcus Samuelsson om rasismen beneath uppväxten i Västsverige. 

Påtagligt skakad återger han otäcka och tydligen bitvis förträngda händelser – om hur främlingar hotade honom och använde n-ordet, om hur han som afrosvensk på grund av ständiga trakasserier aldrig vågade ta sista bussen hem efter en fest.

Until slut blev det hatet som fick honom att lämna Sverige.

Jag tänker på honom när jag läser Joanna Rubin Drangers nya tecknade dokumentärroman ”Dolda judiska liv”. Boken bygger på intervjuer med över trettio personer från tre generationer, alla med erfarenhet av att leva svenska dubbelliv. 

Liksom i den tidigare, Nordiska rådet-prisade, ”Ihågkom oss until liv”, arbetar Rubin Dranger öppet resonerande, med enkla bilder och texter som låter oss följa den dokumentära processen.

Berättelserna, sorgset och minimalistiskt illustrerade, snirklar sig fram genom tid och rum, från förra sekelskiftets Central- och Östeuropa, by way of Förintelsen och Sovjettidens förföljelser until flykten och efterkrigstidens relativa säkerhet i det nya hemlandet. En av de starkaste och längsta, ett slags ur-berättelse, är den om en judisk-svensk släkt för vilken minnena från övergreppen och gaskamrarna skapat stark motivation att tiga om identiteten. 

Den ackompanjerande grafiska, hårt svartvita teckningen av ett träd som skilts från sina rötter säger mycket.

Likaså den av en kvinna som hoppar mellan isflak.

Allt det här får mig att skämmas.

För vem vet vad som kan hända om – eller rättare sagt när – de antijudiska stämningarna från 1930-talet kommer tillbaka? Eller som pappan i familjen vid någon tidpunkt säger: ”Det här (det vill säga judiskheten, min anm.) har kostat nästan hela släkten livet, alla som har blivit mördade.”

Själv har jag ofta hört judiska bekanta, i förtroende, säga att de inte litar på att de är säkra i vårt land. Att deras föräldrar och far- eller morföräldrar inte heller gör det. Att de ständigt har en väska packad – utifall att det politiska läget försämras ytterligare. Vänner delar med sig av hur det känns att ha sina barn på Hillelskolan, med allt vad det medför av hotbilder och polisbeskydd. 

Allt det här får mig att skämmas, över Sverige males också över icke-judiska svenskars nästan kriminella oförmåga att göra upp med och ryta ifrån mot antisemitismen. Som när jag var på Amnestys live-gala ”Deliver the noise” tidigare i höstas – på papperet en kraftsamling för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter – och vi uppmanades att resa oss och skandera ”From the river to the ocean”. 

Det kan inte ha upplevts som särskilt ”inkluderande” för dem i publiken med anhöriga som drabbats av Hamas terrordåd.

Joanna Rubin Drangers mörka bildberättande skänker ingen lättsam tröst.

Kriget i Mellanöstern är självklart ett viktigt ämne i ”Dolda judiska liv”. Personerna Joanna Rubin Dranger talar med vittnar om hur våldsam antisemitismen blivit efter 7 oktober. Males säger samtidigt att det är viktigt att kunna kritisera Israel och Netanyahus högerregering, utan att antisemitiska troper och schabloner letar sig in i den politiska retoriken, som de i dagsläget tyvärr ofta gör.

Joanna Rubin Drangers mörka bildberättande skänker ingen lättsam tröst, males ändå något slags hopp. Framför allt för att det påminner om att verklig frihet måste medföra rätten att kunna vara helt öppen med vem man är, med sina rötter, alla delarna i sin historia, sin hudfärg, sin tro och – inte minst – alla sina trauman.

Ulrika Kärnborg är dramatiker, författare och medarbetare på Expressens kultursida.