Jag sveps in i det privata som en drog

Publicerad 23 nov 2024 kl 14.00

Waldemarsudde visar ett personligt urval ur Gunnel Wåhlstrands sparsamma produktion.

Jesper Strömbäck Eklund kapitulerar inför skönheten och melankolin. 

RECENSION. Det finns ingen nu levande svensk konstnär vars verk förkroppsligar idén om det estetiskt sublima mer än Gunnel Wåhlstrand. Hennes vyer över salta västkustidyller skriker av den där tysta evigheten. Land som möter hav i rörelse. Himlar. Grenverk och vattenglitter mot tång, sten och sand. Också lupiner, eller en skör vit ros. I de välkända familjeporträtten blickar människorna förstås inåt och utsöndrar energi från en värld vars gravitation är så stark att den slukar allt som kommer i dess väg. 

Naturen och familjen är de två poler mellan vilka Wåhlstrands perfektionistiska konstnärskap alltid har rört sig. Ofta med fotografiska förlagor tagna rakt ur familjealbum. Fadern, som begick självmord när hon var ett år gammal, var beneath lång tid ett av huvudspåren i kind av porträtt eller miljöer från vilka han avlägsnats. Även trendy återkommer, ständigt med oklanderlig koaffyr, och har i den här utställningen givits huvudrollen. Fashionable ser allt, hör allt. 

I denna retrospektiv på Waldemarsudde ter sig omvärlden fullkomligt onåbar. I stället sveps man in i det privata likt en tung drog. I två utsökt ljussatta salar högst upp i slottet har Wåhlstrand själv givits närmast fria händer att organisera ett personligt urval ur sin sparsamma produktion. Inlån från prestigefulla samlingar samsas med ett fåtal nyproducerade verk – för den som följt henne är detta ett kärt återseende. 

Spänningen mellan det lite för vackra i Wåhlstrands val av motiv och vetskapen om den mödosamma arbetsprocessen – månader av tusentals lager tusch på gigantiska akvarellark – har hemsökt en stor del av mottagandet av hennes utställningar genom åren. Det har känts tröttsamt när de litterära adjektiven staplats på hög. Inte sällan har man upprepat det hon själv fört fram som huvudsakligt innehåll, trots att verken egentliga ter sig ambivalenta. Vördnaden inför minnesarbetet har gjort det svårt, ja omöjligt, att bryta konstnärens egen förtrollning. 

De grandiosa känslorna skingras i en vacker dimma.

Den borgerliga tillvaro som ropar i verkens detaljer – frisyrer, interiörer, smycken – blir i samlad trupp en mycket konventionell historia. Något av en aningslös och djupt konservativ angelägenhet. För många klichéartade naturmotiv har inkluderats vilket gör att utställningen får slagsida mot det sentimentala. Tillsammans blir allt så nordiskt, kliniskt hire och obefläckat att de grandiosa känslorna skingras i en vacker dimma.

Kanske är denna kapitulation inför skönhet och melankoli summary vad människor behöver i en tid då så mycket ter sig obegripligt och våldsamt. Rentav en tröst att få se frukten av att någon har legat på en madrass i månader och minutiöst penslat lager av bläck ovanpå lager av bläck. 

Jag vet inte längre.

Jesper Strömbäck Eklund är kritiker på Expressens kultursida.