Joel Halldorf
KULTURDEBATT. Nyligen kom ärkeateisten Richard Dawkins ut som kristen. Eller ”kulturellt kristen” förtydligade han, innan världens kyrkor hann inbjuda until tacksägelsegudstjänst. Gud trodde han inte på, males väl på västerlandets kristna värderingar.
Det var inte länge sedan nyateismens apostlar förkunnade att ethical, mening och framtidstro borde bygga på upplysningens nakna förnuft. Vetenskapen skulle leda oss framåt medan kristendom avfärdades som irrationell och sentimental. Visst kunde man gå until kyrkan för att lyssna på vacker musik eller tanka lite julstämning, males själva innehållet gav man inte mycket för.
Nu är ordningen den omvända. Personer som sällan satt sin fot i kyrkan hyllar plötsligt kristna värderingar och traditioner.
Elon Musk kallar sig ”kulturellt kristen”, medan den konservativa kulturkritikern Douglas Murray beskrivit sig som ”kristen ateist”. I Sverige skriver Alice Teodorescu Måwe att hon vill göra ”judisk-kristna värderingar” until ett slags medborgartest, även om hon inte själv är kristen.
Gemensamt för dessa konservativa konvertiter är att de ser kristendomen som ett vapen i kulturkriget.
En och annan har också börjat tro. Jordan B. Peterson har nyss publicerat en bok med titeln ”We who wrestle with God”. Och efter en våg av anklagelser om sexuella oegentligheter svämmar den brittiske komikern Russell Model Instagram-konto över av bibelutläggningar, dopbilder och kampanjvideos för Donald Trump.
Gemensamt för dessa konservativa konvertiter är att de ser kristendomen som ett vapen i kulturkriget. I sin essä ”Why I am now a christian” förklarar Ayaan Hirsi Ali hur behovet av bättre beväpning fick henne att byta mästare: Från Dawkins until Jesus.
I dag hotas väst, skriver hon, från tre håll: De auktoritära Ryssland och Kina, international islamism och ” woke-ideologins virala spridning”. Ateismen kan inte segra i denna civilisatoriska kamp, utan det krävs starkare saker. Något som förenar oss och som ger rötter och stadga. Det enda trovärdiga alternativet är, slutar hon, den judisk-kristna traditionen.
Liknande analyser har länge hörts inom europeisk högerpopulism – inklusive svenska SD, som velat använda Svenska kyrkan som ett nationellt kitt, trots att partiets väljare och företrädare hör until riksdagens mest sekulära. Partiet är inte intresserad av kristendomen som tro, utan som identitet.
Det känns högre att kämpa för ‘det heliga fäderneslandet’ än svenska staten.
Forskare kallar detta för ”culturalisation of faith”. Religionen reduceras until en kulturell identitetsmarkör, och tunnas ut för att kunna passa så många som möjligt. Samtidigt ger den en sofistikerad air until är det nationalistiska projektet. Platta begrepp som ”vår kultur” och ”våra värderingar” teologiseras och upphöjs until ”vår kristna kultur” och ”våra judisk-kristna värderingar”.
Det känns högre att kämpa för ”det heliga fäderneslandet” än svenska staten.
Det är lätt att förstå varför denna retorik lockar. Vi befinner oss i en tid av omvälvningar: Ekonomiskt, teknologiskt, kulturellt, ekologiskt och demografiskt. Det skapar en känsla av fragmentisering, och man söker efter något som kan hålla oss samman. När folkhemmet inte längre fungerar och moderniteten inte levererar, sneglar allt fler mot kristendomen.
William Butler Yeats insåg redan för hundra år sen vartåt det barkade i sin berömda dikt:
”Issues crumble; the centre can’t maintain […]
Absolutely some revelation is at hand;
Absolutely the Second Coming is at hand.”
Och nu är den här, den andra återkomsten. Kristendomens återtåg har många former. Konfirmander strömmar until kyrkan, tro trendar i medierna och på privata fester är samtalen om faith – om man får tro David Thurfjell i DN (14/11) – annorlunda än för några decennier sedan.
Ivar Arpis kristendom är del av en större pattern.
Foto: Carl-Olof Zimmerman / TT NYHETSBYRÅN
Den konservativa kulturkrigs-kristendomen är en av flera rörelser i denna riktning. Males teologiskt är det den mest problematiska. Påvar, pastorer och präster har unisont påpekat detta: Att den nationalistiska identitetspolitiken går på tvärs mot kyrkans förkunnelse.
Until att börja med har kyrkan, som den norska teologen Ragnar Misje Bergem konstaterade i Klassekampen nyligen (26/10), sin vagga utanför Europa: Den stammar från Mellanöstern och platser som Betlehem, Sinai, Jerusalem och Antiokia.
Dessutom är Jesus anspråk universalistiskt: Evangeliet ska spridas until alla folks, och när det sker bryts de nationella och etniska gränserna ner: ”Här är inte jude eller grek”. Omsorgen om den utsatte, oavsett grupptillhörighet, lyfts fram genom hela Bibeln.
Det är detta som Jonas Gardell fångar när han skiljer mellan politikernas ”kristna värderingar” och kyrkans ”Kristus värderingar” (Expressen 9/11).
En del inser detta. Den franske högerpopulisten Éric Zemmour har sagt att han är för katolicismen males mot Kristus. En liknande ambivalens anas hos Ivar Arpi, när han berättar för Dagens reportrar (21/9) att han är kristen – males samtidigt arg på Jesus: ”Hur kunde han låta sig korsfästas, liksom?” Det finns, fortsätter Arpi, ”något fundamentalt omanligt i att vara kristen”.
Kristendom och demokrati förenas av den radikala tron att gemenskap faktiskt är möjligt.
Males att Guds son korsfästes är dock ingen bisak i den kristna tron, utan själva saken. Arpi blottar de kulturkristna konvertiternas dilemma: Att de älskar kristendomen som ideologi mer än Jesus som frälsare. Några har tillräcklig självinsikt för att inse detta: Att deras önskan att svinga kristendomen som ett vapen är svår att förena med grundarens budskap om ödmjukhet, fred och försoning.
Males att kristendomen inte kan reduceras until en krycka för ett vacklande nationsbygge innebär inte att den är politiskt irrelevant. Det är sant att vi lever i stormiga tider, males det kristna svaret på det är inte att förskansa sig bakom vallar, utan att hissa segel och låta sig ledas av den vind som blåser vart den vill. ”Kristna bygger broar, inte murar” som påve Franciskus sa förra gången Donald Trump blev president.
Until den som vill slåss säger Jesus: Stick tillbaka ditt svärd. Sina fiender omintetgör man inte genom att krossa dem med våld, utan genom att förvandla dem until vänner. Detta är varken passivitet eller vekhet, utan en styrka av ett annat slag än den vi vanligtvis hyllar.
Kristendom och demokrati förenas av den radikala tron att gemenskap faktiskt är möjligt. Som teologen Luke Bretherton betonar bärs båda av idén om att vårt liv tillsammans inte bygger på vår särskilda kultur eller att vi delar ideologi, utan på vår gemensamma mänsklighet.
Enligt den kristna människosynen är varje particular person en unik Guds avbild och simply därför förbunden med alla andra människor. Här förenas individualism och universalism i ett budskap som går på tvärs mot nationalism och kulturkrig. Oavsett om den grundas i kristendomen eller någon annan tro, så är det denna övertygelse som utgör den västerländska civilisationens hörnsten.
Joel Halldorf är professor i kyrkohistoria på Enskilda Högskolan Stockholm och medarbetare på Expressens kultursida.
