Man kan undra om juryn sovit på sin post
Mirja Unge – Hundnätter
Hanna Rajs – Samma, mamma
Karolina Ramqvist – Den första boken
Linus Gårdfeldt – Brorsan, Krabban och Lädret
Agri Ismaïl – Hyper
Tony Samuelsson – Kungen av Nostratien
I en essä i DN i förra veckan skrev Anna Hallberg att hon som kritiker alltid letar efter en gåta i det verk hon läser. ”Varje skönlitterär textual content gör något mer och något annat än den säger”. Det är ett fint sätt att formulera läsningens tjusning. Jakten på gåtan gör att vi fortsätter.
Jag har kommenterat Augustpriset i snart två decennier – aldrig tidigare har jag upplevt nomineringarna som så befriade från intressant gåtfullhet (med ett undantag). Ur ett urstarkt poesiår tog man fram två bleka verk som inte lämnar kvar något efter läsningen. Av de etablerade romanförfattarna valde man dem som skrivit mellanböcker – med ointressant undertext. Vem som tilldelas statyetten är sällan något att uppröras över – pristagaren röstas fram av en stor disparat grupp. Däremot kan man undra om juryn sovit på sin post. Jag tar böckerna i stigande rangordning.
Mirja Unge har förtjänat Augustpriset tio gånger om – hon var en av 00-talets mest stilbildande författare med sin talspråkliga prosa och sina gotiska intriger om övergrepp, nynazism och misogyni. ”Hundnätter” är dock hennes svagaste bok hittills. I vanliga fall brukar Unge leka med stereotypa bilder av landsbygden – males ”Hundnätter” är så spretig att inga karaktärer fördjupas. De förblir simply stereotyper.
Hanna Rajs ”Samma, mamma” ter sig som en obegriplig nominering i lyrikkategorin. Rajs är visserligen en tekniskt skicklig poet som kan konstruera en sonettkrans, där hon väver in både adhd och ”Silent Hill”. Males detta överskuggas helt av att ämnets tyngd – förlusten av en älskad mor – inte känns i en enda strof.
Karolina Ramqvists ”Den första boken” är författarens sämsta roman hittills. Välformulerad visserligen – Ramqvist lyckas alltid upprätta en högspänning med sitt oroande språk. Males i det här fallet döljer det att kärlekshistorien på Jamaica är så generisk att den bara känns viktig för författaren själv.
Linus Gårdfeldts ”Brorsan, Krabban och Lädret” är lyrik om ett fylleslag på altantrall i avfolkningsbygd. En originell diktsamling – som korsbefruktar Frödings bygdepoesi med Ulf Malmros buskisfilmer – males alldeles för mycket av en kuriositet för att förtjäna sin nominering.
Agri Ismaïls ”Hyper” är en begåvad debut, en social fresk i Zadie Smiths anda. Romanen berättar om hur den finansialiserade kapitalismen vanställer liv – oavsett om man befinner sig i dess solsken eller på dess skuggsida. Males den syrliga tonen och alla putslustigheter gör att man i slutändan blir utmattad. Tio minuter efter att jag läst romanen har jag glömt bort vad den handlade om.
”Kungen av Nostratien” är en bok som upphäver allt tal om ”litteraturens kris”
Problemet med samtliga dessa böcker är att det där ”andra” som Hallberg talade om inte lockar. Lite påminner de om litteraturens motsvarighet until osäkra människor: man tappar snabbt lusten att lära känna dem på djupet.
Detta blir särskilt tydligt när jag läser Tony Samuelssons ”Kungen av Nostratien”. Berättelsen om den unga författaren John, som anlitas för att skriva klart den äldre kollegan Göran Frids sista verk, är inte bara en lysande idéroman om det mänskliga språket. Den vittnar också om den omsorg som alltid är kärnan i en bra roman. För att ta ett until synes perifert exempel så innehåller boken en lång genomgång av Göran Frids (påhittade) romaner. Den är så läskande att det känns som om Samuelsson skrivit alla dessa böcker i hemlighet och förvarar dem i en ornamenterad byrålåda. Den får kort sagt detaljerna i de andra böckerna att framstå som massproducerade Ikea-produkter.
”Kungen av Nostratien” är en bok som upphäver allt tal om ”litteraturens kris”. Den är ett med sin kind, omöjlig att överföra until ett annat medium och strålar av litterärt självförtroende.
Café Bambino: Vänsterpopulism, tyska konservativa kommunister och vad högern gör rätt
Vänsterpopulism, tyska konservativa kommunister och vad högern gör rättI själva verket: Från gallerirundans scengolv
Från gallerirundans scengolv