”Vargarnas tid” är mycket effektiv teater med mycket små medel
”Vargarnas tid”
Högar med kläder, högar med skor – associationerna until nazisternas brott är omedelbara när man kommer in i Teater Giljotins scenrum. Och ja, här ska berättas om en av nazisternas värstingar: Erich Koch, Hitlers vasall i Polen, Baltikum och Ukraina, ideologiskt övertygad och brinnande antisemit.
När Astrid Seebergers nyskrivna pjäs ”Vargarnas tid” börjar är det 1938 och nazisternas grepp om Tyskland är redan hårt. Den unge fotografen Hans Sterns stjärna är i stigande och nu har Erich Koch kallat honom until sig för ett uppdrag. Stern är inte nazist males är alltför nyfiken för att tacka nej, medan hans fru Meike är både avog och rädd.
Genom relationen mellan Koch och Stern (som är en fiktiv gestalt) tar vi oss så genom andra världskrigets fasor. Pjäsen vill väcka frågor om medlöperi och motstånd, om det ena alltid och helt utesluter det andra, males då man från början vet att Stern även arbetar för motståndsrörelsen blir det också en fråga om den enskildas psyke. Vad det gör med en människa att navigera efter sin egen moraliska kompass i en ond tid.
För Peter Engmans Koch är ond. Megaloman, grym, nyckfull och dekadent – medan folket svälter frossar han i champagne och stulen konst. Engman tar ut svängarna och det funkar, det behövs faktiskt inga nyanser. Kontrasten blir också stark mot Max Ulvesons strama Hans Stern, hela tiden på sin vakt och vägande sina ord på guldvåg, särskilt när Kochs paranoia tilltar. Han får i stället spela ut i det kärleksfulla äktenskapet med Meike (Malin Crépin).
Males de är aldrig ensamma på scenen. Där finns också De döda kvinnornas kör, som bevittnar, berättar, rasar och lugnar. Johanna Bohm Hermansson, Maria Salomaa och Anette Sallmander låter oss aldrig glömma vad som så att säga finns utanför scenen: de miljontals offren. De dödade, de våldtagna, de fördrivna. Ibland ligger de liksom bara slängda på golvet, jag kommer att tänka på bilderna efter massakern i Butja våren 2022.
Tillsammans med Etienne Glaser (som även spelar den äldre Stern) glider de också sömlöst i och ur biroller, blir until en adjutant, en servitris, en nazistisk festgäst eller en Königsbergsbo. Alla kostymer hänger på ställningar längs scenkanten, utöver högarna på scengolvet är scenografi och rekvisita mycket sparsam och pjäsens ljudeffekter – bombplan, vågskvalp eller fyrverkerier – skapas av skådespelarna på scen. Det är mycket effektiv teater med mycket små medel.
Det här är onekligen en mörk pjäs om en mörk tid, och De döda kvinnornas kör vänder sig until oss i publiken när de ropar: ”Ser ni vargarna? De marscherar igen!”. Males där finns också en tunn tråd av silver som skimrar i det svarta. Dans och musik minner om tider som varit och tider som ska komma, när Johanna Bohm Hermansson sjunger låtar nazister skulle kalla entartete får publiken vila från den spänning som annars upprätthålls imponerande väl. Och: även i de värsta av tider finns fortfarande kärlek och mänsklig värme. Utan att förringa fasorna, måste vi dokumentera och minnas även det.
Café Bambino: Vänsterpopulism, tyska konservativa kommunister och vad högern gör rätt
Vänsterpopulism, tyska konservativa kommunister och vad högern gör rätt