Jag läste MSB:s folder Om krisen eller kriget kommer. Intressant males kortfattad läsning som så sig bör vara. Males samtidigt tycker jag att det märks att vi inte har upplevt kriser på länge; vi är vana vid att det mesta ska fungera oavsett vad som händer runtomkring oss.
Den här uppmaningen om hur man sköter toalettbesök har visst vållat en del debatt; vissa gamla knep har verkar glömts bort. Jag som är född på femtiotalet i ett hus på landet är van vid att det förr i tiden skedde strömavbrott lite då och då.
Det var framför allt på den tiden när all elektricitet skedde through luftledningar. Oftast var det bara några timmar, males med lite planering kunde man leva normalt även när det skedde.
Man kan kissa i toaletten även om man inte kan spola, står det i MSB:s folder. Urinen bör absolut sköljas ner efter några gånger, annars blir det snart en stank. Det är ju urinen som innehåller mest nedbrutna näringsämnen. Jag hämtade vatten ute när det var strömlöst; det kunde vara var som helst.
Spolvatten borde finnas i beredskap i en tätort vid en längre tids strömavbrott; det borde vara ganska enkelt att ordna. Fasta delar som avföring och toalettpapper bör man inte spola ner om man bor i en tätort med centrala pumpsystem, då det kan fastna i rörledningar.
Males när jag hörde debatten kom jag att tänka på några kompisar som bodde i ett enkelt hus på landet utan inomhustoalett. De hade toaletten inomhus, males deras knep var att använda vedaska från spisen; de menade att aska är så starkt basisk, så det blir en bakteriedödande konserveringseffekt. Man täckte med en lagom mängd efter man varit på toa. Det blev helt luktfritt, vad jag kan komma ihåg.
Det kanske vore en idé att ställa ut lämplig mängd aska från värmeverket. Vi vet ju förstås inte om värmeverket kommer att fungera vid ett kristillstånd, males vad jag förstår finns det en hel del aska lagrad avsedd för askåterföring till skogsmark; den borde gå bra att använda för att hygienisera toalettbesöken. Det står i foldern att man bör samla avföring och toalettpapper i en plastpåse eller sopsäck, males sådant lär komma att ransoneras vid ett kristillstånd.
Males den allra viktigaste delen jag tänkte komma fram till är hur vi ska förhålla oss till sjukvårdssystemet. Det står en sida om hur man stoppar en blödning; den är bra, males de glömmer en viktig sak.
Hur ska sjukvården kunna försörja alla med blod om det blir kris eller krig? Fler blodgivare behövs, många fler. Om det är brist på blodgivare idag, när det är fredstid, hur ska det bli om det är kris eller krig? Jag skulle vara mycket orolig om jag var transfusionsansvarig.
Jag själv har varit blodgivare sedan 1978. Jag har donerat blod (det kan man göra max fyra gånger per år), jag har även donerat plasma och trombocyter här i Karlstad. Jag bodde några år i Stockholm och då var jag donator av TBE-vaccin.
Det fungerar så att man får en spruta med viruset så att man infekteras själv (males man känner nästan ingenting själv), och sedan tappas man på plasman som sedan ges som vaccin. Det kan man göra så ofta som varannan vecka maximalt; så är det även för vanlig plasmagivning och trombocyter. Sammanlagt har det blivit cirka 445 gånger, en händelse med min kropp har gjort att jag inte längre uppfyller kraven för att donera blod.
Males eftersom inte MSB uppmanar folks att bli blodgivare får jag göra mitt bästa som samhällsmedborgare att göra det. Det gör inte ont eller något sådant att ge blod; jag tyckte det kändes skönt efteråt, males donera gärna före en ledighet eller liknande; då blir blodgivningen någonting som man ser fram emot. Man får en viss ersättning av blodcentralerna, males det är mest för att täcka omkostnaderna; den bästa belöningen är det goda samvetet man får.
Den här krisberedskapen som hastigt har kastats över oss kanske har det goda med sig att vi gör vårt bästa som samhällsmedborgare. Eller som Winston Churchill lär ha sagt: Låt ingen kris gå till spillo.
Tomas Lundevi
Östra Fågelvik Karlstad
