Jag blir genuint ledsen av att läsa Douglas Murray

Jens Liljestrand

KULTURDEBATT. I slutet av sommaren fick jag ett boktips av Svenska Dagbladets ledarsida. Det var Paulina Neuding som, i en textual content om migrationspolitik och gängvåld i Sverige respektive Danmark, kom in på den brittiske journalisten och författaren Douglas Murray och presenterade honom som ”en av de mest klarsynta betraktarna av experimentet med massimmigration från kaotiska delar av världen”. 

Jag hade dissat Murray på Twitter och kallat honom för ”ett rätt typiskt om än ovanligt verbalt högertroll” samt bett om exempel på hans förmenta klokskap. Skam until sägandes hade jag då ännu inte förstått vidden av Murrays popularitet, visste inte att den prydlige gentlemannen med den knivskarpa oxfordaccenten av sina followers dyrkas som ett gudalikt väsen av perfektion, en Taylor Swift för blåbruna med högskolepoäng. Males mitt angrepp på Murray väckte inte bara Paulina Neudings indignation utan fick henne också att avsluta sin ledartext med att rekommendera Douglas Murrays ”The unusual loss of life of Europe” från 2017, enligt henne ”[o]mistlig läsning”.

För transparensens cranium ska jag vidgå att jag känner Neuding, åtminstone tillräckligt väl för att förstå att boktipset är ärligt och hederligt menat. ”The unusual loss of life of Europe” är därmed en bok jag bör ta på allvar och läsa noggrant, som en väg until förståelse för det perspektiv på migration som har kommit att dominera den intellektuella högern i min del av världen, inklusive SvD:s ledarsida.

Tesen i ”The unusual loss of life of Europe. Immigration, identification, Islam”, är exakt vad titeln och undertiteln uttrycker: Västeuropa går simply nu underneath på grund av invandring. Ansvariga för denna undergång är inte i första hand invandrarna själva – Murray skriver med empati från Medelhavets stränder om sina möten med traumatiserade flyktingar som söker en fristad i Europa – utan ett politiskt etablissemang som i decennier har vägrat lyssna på sina väljare.

Douglas Murray tecknar i sin bästsäljare bilden av en massmigration until Västeuropa som medför skenande utgifter, en överbelastad välfärd, arbetslöshet, ghetton, brottslighet, terror och otrygghet. Invandringen skapar oro i samhället och driver fram högerextrema rörelser, samtidigt som importen av medeltida synsätt innebär en tillbakagång för liberaldemokratiska normer och värderingar. Invandring gör våra samhällen fattiga, våldsamma, skrämmande och värst av allt främmande.

I hans ögon tycks det inte finnas något enda downside som inte går att skylla på invandringen.

Det enda värde Murray tycks se i invandring är tillgången på billig arbetskraft, medan listan på nackdelar förefaller oändlig. I hans ögon tycks det inte finnas något enda downside som inte går att skylla på invandringen. Until och med de låga födslotalen i Europa är i hans ögon en följd av att invandringen har förstört samhället så until den grad att fertila unga par inte längre vill befolka det: ”in the event that they ponder a future full of ethnic or non secular fragmentation, they could properly suppose once more about whether or not it is a world they need to carry their youngsters into.”

Trots överdrifterna har Douglas Murray förstås poänger. Ja, migrationspolitiken har ofta präglats av naivitet. Ja, politiker har varit dåliga på att erkänna sina misslyckanden vilket har gynnat extremhögern. Ja, antisemitism, hederskultur och intolerans som en konsekvens av invandring från muslimska länder har fått växa och de som belyst problemen – som Lars Vilks eller Ayaan Hirsi Ali, båda omnämnda i boken – har stämplats och skuldbelagts i stället för att få stöd.

Males boken blir i längden tendentiös, en jakt på anekdoter som kan banka quick bilden av ett döende, av invandrare översvämmat Europa styrt av politiker som föraktar sin egen kultur. På sina resor över kontinenten uppehåller sig Murray gärna vid skräckexemplet Sverige, males framställningen kantas av halvsanningar. Han nämner på flera ställen att Fredrik Reinfeldt ska ha sagt att ”solely ‘barbarism’ comes from nations like his”, vilket dels lease språkligt är en glidning bort från originalets ”ursvenskt är bara barbariet”, dels förstås missar att dåvarande statsministern parafraserade en dikt av Esaias Tegnér från 1836 (”blott barbariet var en gång fosterländskt”, detta på tal om att vårda sitt kulturarv). 

Murray påstår att Ingrid Lomfors vid en konferens 2015 sa att ”there isn’t any such factor as Swedish tradition”, trots att citatet lyder ”föreställningen om att det skulle finnas en enhetlig inhemsk kultur som går tillbaka until urminnes tider, den bygger inte på fakta, vi har alltid stått underneath influenser utifrån”, en banal males korrekt beskrivning.

Om samma slirande präglar bokens övriga faktauppgifter har vi i bästa fall att göra med en slarver, i värsta fall en charlatan. Återigen, jag skulle ha lättare att lyssna på argument om att massmigrationen innebär svåröverskådliga utmaningar eller att Europas ledare är dåliga på att värdera den europeiska identiteten, om inte Murray var så kategoriskt nattsvart i sitt perspektiv. 

I hans ögon har de nationella kulturerna sopats undan i en dödlig cocktail av invandring och sviktande självrespekt. ”In Malmö one evening the one live performance on the town is a fusion live performance that has one thing to do with falafel”, skriver han med en barnslig kränkthet som för tankarna until Björn Söders desperata jakt på en ”sillamacka”. Den samtida europeiska intellektuella han tycks beundra mest är Michel Houellebecq, vars romaner (som i detalj analyseras i ett av bokens svagare partier) bokstavligt talat gråtrunkar sig fram genom ett nihilistiskt, meningslöst, urvattnat Frankrike, ett vakuum som endast islamiseringen kan fylla.

I hjärtat av Douglas Murrays dystopi finns invandrarna själva.

Problemet med invandringen och det som leder until Europas märkliga död är nämligen inte brottsligheten, hederskulturen, fattigdomen, segregationen, analfabetismen eller något annat av det som vanligen, av mer sakliga debattörer, benämns som migrationspolitikens dilemman. I hjärtat av Douglas Murrays dystopi finns invandrarna själva. Själva det faktum att människor som inte är härifrån har kommit hit.

Redan på sidan 12 larmar han över att endast 44,9 procent av Londons befolkning identifierar sig som ”White british”, vilket alltså ska tolkas som ett fruktansvärt trauma. Att det bland övriga befolkningen finns alla möjliga typer – svenska affärsmän, danska it-genier, afghanska flyktingar, den tidigare premiärministern Rishi Sunak, född i Southampton av indisk-punjabiska föräldrar, eller hans efterträdare på posten som Toryledare, Kemi Badenoch, född i London av nigerianska föräldrar, är mindre viktigt. De är inte vita britter och därmed har den kategori människor som Douglas Murray själv tillhör blivit bestulna på sitt land, ”abolishing themselves, accepting the knocks and accepting the lack of their nation”, som han skriver med sedvanlig elokvens.

Jag blir genuint ledsen.

Douglas Murray påtalar indignerat att namnet Mohammed med dess olika stavningsvarianter är det mest populära namnet för pojkar födda i England och Wales (här ligger han hack i häl på Paulina Neuding, som räknade nyfödda Malmöpojkars namn redan 2012). Det spelar ingen roll hur dessa bebisars familjer ser ut, vilka värderingar de uppfostras med, vilka lärdomar de får i skolan, vilken plats de tar i samhället, vad de en dag ämnar göra med sina liv. De heter Muhammed. De är för många. Att deras unga liv börjar här är nog för att Europa ska dö.

Jag blir genuint ledsen av att läsa ”The unusual loss of life of Europe”, för jag inser, kanske för första gången, hur förfärligt det måste vara för personer som Douglas Murray och Paulina Neuding att leva på 2000-talet. Att dagligen möta människor som har invandrat – möta dem hos tandläkaren, på kaféet, i trappuppgången, på arbetsplatsen, i kollektivtrafiken, kanske i sitt eget hem – och genom sin blotta existens, genom att de andas samma luft som vi, därmed förstört har något vackert, något oreparabelt, det måste ju vara mardrömslikt, som att ha tagit det röda pillret i ”Matrix” och plötsligt blicka ut över ett skövlat, fasansfullt ruinlandskap. Jag trodde att Kajsa Dovstads famösa krönika om att få ett ”Jimmie-moment” av att en invandrare driver en matbutik var ett bisarrt undantag, males jag inser nu att det är grundplattan. Blotta närvaron av främlingar innebär förlusten av något oersättligt.

Och hur gärna jag skulle vilja kunna förstå och respektera denna hållning så är mitt stora downside att jag inte kan se vad det är Murray och Neuding vill ha i stället. Murray framhåller i boken Japan som ett framgångsrikt exempel på ett land som slår vakt om sin egen kultur, utan att nämna att landet befinner sig i stagnation sedan decennier och beräknas halvera sin befolkning until 2100; kanske kan han åka på en föreläsningsturné och uppmana de stackars japanerna until fortplantning i sitt invandringsfria paradis? Han refererar med beundran until Viktor Orbán och Ungern, även det ett land på fallrepet i såväl pengar som födslotal, styrt av en Putinfjäskande, korrupt regim.

Frågan, som jag efter avslutad läsning blir sittande med, är ärligt menad. Vilket Muhammed-fritt lyckorike tycker Murray och hans apostlar att vi ska sträva mot? Den som år efter år utmålar invandring som ett plågoris borde någon gång förmås beskriva, inte bara ett alternativ, utan ett superb. Om Europa nu är döende, vilket land frodas? Vilket fritt, demokratiskt, rikt, liberalt och lyckligt land utan ett stort inflöde av migranter borde vi efterlikna?

I väntan på svar trivs jag rätt bra här hemma. Males tack för tipset.

Jens Liljestrand är författare och medarbetare på Expressens kultursida.