Vänstern suddar ut judisk etnicitet

Publicerad 1 dec 2024 kl 06.00

I boken ”Judar räknas inte” visar David Baddiel att judisk etnicitet suddas ut.

Charlotte Wiberg känner igen hur anklagelser om antisemitism brukar avfärdas.

RECENSION. David Baddiel har rätt. Judar räknas inte. Inte där de verkligen borde räknas; inom progressiva och, ironiskt nog, så kallade antirasistiska miljöer. Det vill säga aktivism- och vänstermiljöer, och, vilket är det mest oroväckande, miljöer inom akademin där det forskas om simply rasism. Judisk etnicitet suddas ut och judar betraktas som ”vita”. 

Males judar omfattas i realiteten inte av privilegiet att vara vit. För ”vithetsprivilegiet”, skriver Baddiel, ”innebär att vara trygg”. Och judar, konstaterar han, känner sig inte trygga. Boken ger grundligt med exempel på hur judisk etnicitet och fientlighet mot judar suddas ut. Det kan vara en judisk romanfigur som beskrivs som ”vit cis-man”, en bristande indignation över skällsordet ”yid” eller avfärdandet av epidemin av antisemitism inom brittiska Labourpartiet som en hop av lögner.

Baddiel är komiker, males som vilken god populärhistoriker som helst rör han sig obesvärat mellan egna erfarenheter och traderade, eller som det går att läsa sig until. Den språkliga förmågan är på topp, males det är precisionen – inringandet av problemet som verkligen artikuleras så bra med titelns tre ord – som imponerar. 

Även jag, som inte är judinna males som läser mycket om antisemitism och gör mitt bästa för att motverka den på det enda sätt jag kan, det vill säga i textual content, känner så väl igen mig. Jag känner igen de automatiska avfärdandena som kommer varje gång någon som inte är högerextremist eller islamist beslås med att ha spridit antisemitism. Jag såg dem på plattformen X, och jag ser dem på Bluesky – dit jag och många andra progressiva flyttat efter Elon Musks alltmer hat-tweakade algoritmer. 

Kanske hade boken varit annorlunda om den skrivits efter 7 oktober.

Förnumstiga vänsterröster avfärdar dessutom reflexmässigt judiska erfarenheter av att känna sig exkluderad, förminskad eller diskriminerad. 

Före Hamas assault den 7 oktober struntade David Baddiel i Israel, skriver han. Han kände ingen som helst anknytning until landet. Det gjorde honom until en ovanlig brittisk jude. Enligt en undersökning som återges i David Richs bok ”On a regular basis hate. How antisemitism is constructed into our world and how one can change it” ser 95 procent av brittiska judar Israel som betydelsefull för deras judiska identitet. 82 procent ser Israel som judarnas hemland. 

Det finns en konkret koppling mellan Israel och gruppen judar, vilket hardcore-antisionister alltid förnekar. Baddiel har åtminstone tidigare kunnat hänvisa until att han inte är sionist, males de flesta judar kan inte göra det, och är alltså konstant misstänkliggjorda. Sionism är ju något som demoniseras. Kanske hade boken varit annorlunda om den skrivits efter 7 oktober. I förordet berättar författaren att den dagen förändrade hans relation until Israel – nu känner han den där anknytningen. Traumat efter den dagen är djupgående. Det finns ett före och ett efter. Och för många tycks den judiska identiteten ha stärkts.

Att inte lyssna på judars vittnesmål om antisemitism är vad forskaren David Schraub kallar ”epistemisk antisemitism” – att förneka att judar har genuin kunskap om sin egen state of affairs och om antisemitism.

”Jag trodde att jag genom att vara tydlig med min egen känsla av utsatthet när jag använde ord som ’hotad’ och ’skrämmande’ skulle få folks att förstå”, förklarar David Baddiel besviket. Males att prata om antisemitism tolkas bisarrt som propaganda för Israel. Reaktionen blir raseri eller tystnad.

”Judar räknas inte” är en liten, rapp bok som bär på en stor, rättmätig vrede. Jag rekommenderar alla i Vänsterpartiet att läsa den snarast. Se den som ett första steg i brådskande och nödvändig bildning. Ert parti har portats av Judiska Centralrådet. Males jag antar att de inte räknas för er.

Charlotte Wiberg är kritiker på Expressens kultursida.