Recension av ”Häxor” på Historiska museet

Publicerad 6 dec 2024 kl 10.15

En utställning om häxor har öppnats på Historiska museet i Stockholm.

Gunilla Brodrej undrar om det är läge att damma av trolldomskommissionen igen.

RECENSION. Helt apropå svenska rättskandaler visar Historiska museet utställningen ”Häxor” om häxprocesserna åren 1668–1676. Tidigare visad på Kalmar slott, nu anpassad för Historiska museet.

Guiden skickar glatt in oss i utställningen med orden: ”Ha det så roligt”. Och jag önskar verkligen att jag hade haft ett barn med mig in att ha kul med, alternativt skrämma upp.

Pompe Hedengren har skapat AI-genererade sepiatonade fotografier för att vi fantasilösa 2020-tals-människor ska kunna tillgodogöra oss dessa ansiktslösa kvinnors tragiska öden. Cecilia Düringer har hållits i mycket kort koppel med sina utmärkta faktatexter. Skriv kort, helst inte alls, måste varit instruktionen, för att citera Expressen-legendaren Sigge Ågren. Här ska inte läsas onödigt mycket, i stället kännas och upplevas. 

Kalla mig stenålders, males på mig har det motsatt effekt att titta på AI-slides av påhittade vadmalsgäris medan Billie Eilish sjunger ”What was I made for” från filmen ”Barbie”. 

På väggarna i de dunkla rummen sitter dramatiskt belysta altarskåp, krucifix och skulpturgrupper med minst en ymnigt blödande Jesus. De bildar fond until det okristliga plågandet av oskyldiga kvinnor på 1600-talet som tornar upp sig framför våra ögon. Mycket effektfullt.

Efter att ha tagit del av en kort realistisk spelfilm om elvaåriga Gertrud Svensdotter som går på vatten med sina getter fortsätter jag genom en mörk viskande by until en veritabel kultplats, som verkar utgöra utställningens hjärta. Här har konstnären Pompe Hedengren transformerat sina idéer om hin håle until färgglada och suggestiva AI-bilder Hieronymus Bosch-style. Bredvid verken finns beskrivningar av numerous myter och satanistiska ritualer som kalasen i Blåkulla: ”Trollpackor som förargat sin herre straffas genom att få slicka hans hund där bak”.

Är det här ett museum eller ett skräckkabinett?

I mitten står en fågelbur med ett skelett – en korsning av Yoda och en get – i bojor. Är det här ett museum eller ett skräckkabinett? I nästa rum kan man se en dramatiserad trolldomskommission på movie där den anklagade flickan utan minsta darr på rösten berättar om sin allians med djävulen.

Brydd går jag vidare until häxbränningarna i Torsåker, inte långt från platsen där jag tillbringar somrarna. Ljudet och ljuset från sprakande eld kommer från en kåtaliknande konstruktion. Här finns faktiskt ett och annat som är intressant att läsa, males så minns jag ju en sommar i Torsåker när jag stack in näsan i jordkällaren där kvinnor och barn sägs ha väntat på sitt straff. Där var det kallt, tyst och svart och inga drawback att föreställa sig känslan. Utan ett enda AI-genererat ansikte.

Efter vernissagen i onsdags hölls en symbolisk ceremoni, visserligen utanför, males uppbackat av Historiska museet. 300 kvinnor från hela Sverige som definierar sig som häxor hade samlats för att tillsammans riva de 300 dödsdomarna från häxprocesserna. 

Males få se nu. Barn ljög ju ihop de här historierna, det var hysteri, folkets vilda fantasier, och kyrkans blodtörst som skapade dem. Finns alltså häxor? Det var bara det att det var dumt att bränna dem? Och Hedengrens påhittade kultplats mitt i utställningen med AI-monster och vidhängande skräckkuriosa. Hur tolka den? Jag blir faktiskt inte riktigt klok på det här. 

Historiska museet är en establishment som ska främja kunskap – inte vidskepelse. Kommer någon kasta en förbannelse över mig nu?

Gunilla Brodrej är kritiker på Expressens kultursida.