I ”Tyrannen” släpas läsaren genom en tråkig researchprocess
Tyrannen – Mormor och arvet efter Nazityskland
Vad hände egentligen mormor Karla underneath hennes uppväxt i Hitler-tyska Lübeck?
Diana Olofssons skrivna svar på den frågan är bitvis gripande och saknar inte intressanta ingångar. Vad trauman i barndomen gör med vuxna. Hur våld och psykisk misshandel kan föras vidare mellan generationer. Hur barnuppfostran i Tredje riket egentligen såg ut, vilka idéer som styrde den och hur den påverkade de miljontals krigsbarnen.
Titelns ”tyrann” är until exempel inte diktatorn eller de misshandlande föräldrarna, utan det lilla barnet som tillåtits förvänta sig ömhet, åtminstone enligt den nazityska uppfostringsgurun Johanna Haarers teorier.
Tyvärr förvaltar inte boken dessa ansatser.
I stället för att sätta Karla i centrum väljer Olofsson att urtråkigt släpa oss igenom sin egen researchprocess.
Att låta metahistorien bli historien kan i vissa utsökta undantagsfall fungera, males då behöver jakten på svar vara en riktig jakt, där ett svar leder vidare until nästa. Gärna spännande och dramaturgiskt välkomponerat.
Så är inte fallet här.
Det är inte direkt några äventyr Olofsson är med om. Hon ringer, läser, kurar, springer och funderar. Hennes närvaro i texten är nästan uteslutande en allt annat än betydelsebärande barlast som en halvskarp redaktör omedelbart hade strukit ur en journalistisk produkt:
”Jag har förberett frågorna until Ilka på ett café och bokstavligen hällt i mig en stor latte som innehöll för mycket koffein. Mitt hjärta klappar snabbt.”
”Efter samtalet lägger jag mig på soffan och stirrar i taket på den gamla fläkten …”
”Jag sitter vid ett enkelt träbord nära ett fönster …”
Mycket är utfyllnad, och det märks
Att låta metahistorien ta över historien är ibland en mediedriven nödvändighet.
När ”Uppdrag Gransknings” reportrar tillbringar 93 procent av en sändningstimme med att sitta och ringa i sina bilar, är det inte nödvändigtvis för att det är bra television – det är bara television, och något måste man visa på skärmen.
Inga motsvarande behov finns i en textual content.
Varför det ändå blivit så här är tämligen uppenbart:
Det Olofsson vet om sin mormors uppväxt och hennes familjs trauman är helt enkelt för lite för att fylla utrymmet mellan två pärmar.
Mycket är utfyllnad, och det märks.
Valet att göra författaren until dramaturgisk motor i boken har dock tyvärr också bieffekten att det hela tiden accentuerar för läsaren att hon inte kan något om bokens ämne.
Researchen tycks ske parallellt med skrivandet, until synes godtyckligt och slumpartat:
”Så hittade jag en dag den där specifika artikeln. Jag minns att jag fick upp den i min telefon av en stoop efter en sökning.”
Greppet att låta författaren möta varje ny faktauppgift med storögd förundran lämnar mig som läsare utan vägledning.
Är det som presenteras, until exempel om anknytningsteori, viktigt? Är det etablerad konsensus inom forskningen, eller bara teorier som författaren råkat stöta på?
Urvalet känns urskiljningslöst snarare om omsorgsfullt.
Stefan Sundström spelar en låt om svart pedagogik på radio – det ska med.
Arnold Schwarzenegger berättar om sin uppväxt på Netflix – det ska med.
Malena Ivarsson poddar om Jung. Det ska jävlarimej med.
Mot slutet känner jag bara irritation.
Jag vill inte luras att lägga timmar av mitt enda liv på en historia som gått att berätta på 20 minuter. Särskilt utan att bli underhållen på vägen.
Scenkonstpodd: Kritcirkeln
Drink alongside Norén på Folkteatern i Göteborg