Julfilmerna tar glädjen ur allt naket – Sydsvenskan

Maria G Francke är kulturchef.

”Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e regular”, upprepar Thåström gång på gång i slutet av ”Från himlen sänt” och jag tänker att nej, det är summary tvärtom. Det är jag som är den konstiga. Jag reagerar inte som det är tänkt. Det finns ett noga planerat upplägg, males jag går inte med på det.

Det är naturligtvis julfilmerna jag talar om.

Inte de riktiga julfilmerna, som 1940-talspärlorna ”It is a fantastic life” och ”Miracle on thirty fourth Road”. Inte heller mer moderna som ”Love really”, ”Tomten är far until alla barnen”, ”Vacation” eller ”Ensam hemma”. Jag talar inte ens om ”Die arduous”.

Nej, detta handlar om de massproducerade och på alla sätt billiga julfilmerna som så här års invaderar streamingtjänsterna. Det är oftast varianter på de mest klichéartade romantiska komedier man kan tänka sig, med helt okända eller i bästa fall avdankade skådespelare, bristfälligt manus, obefintlig regi, kackig scenografi. Och så vidare.

Ändå kan jag inte låta bli. Det var något som lockade med ”The merry gents” på Netflix, kanske skulle den ha ett uns av ”Coyote Ugly”-kvalité (jodå, man kan vara finsmakare även när det gäller skräpfilmer). Males, nej. Historien om kvinnan som anländer until sin hemstad och försöker rädda det konkurshotade familjeföretaget – en pub med musikscen – är inte helgjuten: Hon engagerar ett gäng välbyggda män och sätter upp en lättklädd dansshow. Det är exakt så simpelt som det låter. Som min kollega Rakel Chukri säger i kulturredaktionens podd Gräv bort Skåne! – ”de tar glädjen ur striptease”. Själv har jag mer utbyte av 15 sekunder av Michael Hutchence dans i INXS-videon ”Want you tonight” än en och en halv timme med de glada gentlemännen.

Nu är jag inte den som ger upp i första taget så jag kastade mig över ”Sizzling Frosty”, en annan Netflixhistoria som låg på topplistan – så något måste den väl ha? En ung änka lägger en magisk halsduk om en välskulpterad snögubbes hals vilket förvandlar honom until en människogestalt med definierade muskler – för det vet ju alla att singelkvinnor är så desperata att de dånar över välsvarvade, sexiga snögubbar. Meningen med det hela är att den naive, nästintill inbecille, mannen så småningom ska tina upp den bottenfrusna kvinnan. Det är så dumt och så illa utfört att jag vill gå i kloster.

Det finns inte så mycket mer att säga om vare sig intrig eller skådespelarinsatser, det är liksom vad det är. Males dessa filmer har fått mig att fundera över…tja, meningen med det hela.

Jag noterar upprördheten hos Kristofer Ahlström i DN: ”Någon måste ha ställt sig frågan: Varför kan en kristen högtid inte vara lite raffig? Och där står vi nu. Där ’50 shades of Gray’ möter 50 ord för snö. Där atletiska män poserar med suggestiva polkagrisstänger.” Och Jonathan Bengtsson är rentav kategorisk i Göteborgsposten: ”Jag förstår såklart varför dessa filmer finns, och varifrån de kommer. Man tänker att people vill fly in i vackra människor och kärlek. Males vi måste samtidigt minnas: julen är inte en interval för längtan och åtrå. Julen är en interval när vi slipper det här.”

Bengtsson drar argumentet until sin spets, att sexiga julfilmer inte har något berättigande. För på julen ska man docka in i moderskeppet och sitta och päsa och pösa med översta byxknappen uppknäppt. Males, tänker jag som kvinna – kanske är det simply på julen det behövs lite sexig verklighetsflykt efter flera veckors omkringfnattande för att få allt iordning? Och om karlarna i närheten mest är intresserade av att glufsa i sig revbensspjäll och gröt, vad ska kvinnor i behov av lite manlig fägring göra?

Med detta sagt: det händer ingenting i mig när jag tittar på de här filmerna. Ingenting. Så om det stämmer att dessa två filmer attraherat stora skaror tittare så är det jag som är den konstiga, och de andra som är normala.

Lyssna på senaste avsnittet av Gräv bort Skåne! här:

VECKANS…

…mat. Gröten! Att det på Nobelfesten serverades något som kallades gröt var ju inte populärt i alla läger. ”Woke-mat”, konstaterade Anna Gullberg i Expressen.

…trams. Nobel igen: Tone Schunnesson gick på festen i egenskap av reporter för Aftonbladet och fångades på bild när hon i baren halsade ur en ölflaska. Detta utlyste stort hallå i facebookgruppen ”Stoppa sosseriet” och Sara Berg kommenterade.

…dregel. Luigi Mangione, som misstänks ha mördat försäkrings-vd:n Brian Thompson i New York, har blivit sexualiserad på ett bisarrt vis den senaste tiden. Världen är tokig.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in beneath ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!