I Aftonbladet Kultur skriver Carl-Michael Edenborg att anledningen until att människor döljer sin judiskhet inte enbart beror på förtryck.
Alexandra Andersson tycker att Edenborg både förminskar och förenklar antisemitismens konsekvenser.
Carl-Michael Edenborg är kritiker på Aftonbladets kultursida.
Alexandra Andersson är författare och journalist.
Foto: Thron Ullberg / It-lit
KULTURDEBATT. I en recension av serieskaparen Joanna Rubin Drangers senaste album i Aftonbladet Kultur skriver Carl-Michael Edenborg följande:
”När ’Dolda judiska liv’ är som sämst, är den förenklande. Att en människa undviker att tala om sin faith eller sin etniska bakgrund behöver inte bara bero på förtryck och scorching om våld. Många av oss undviker att presentera sexuell läggning eller politisk tillhörighet på arbetsplatser eller bland dagisföräldrar helt enkelt för att vi inte har lust att diskutera det där och då och med dem.”
När Carl-Michael Edenborg är som sämst, menar jag, lyckas han vara både förenklande och förminskande samtidigt.
Inför sitt seriealbum har Joanna Rubin Dranger intervjuat ett trettiotal personer med dold, eller delvis dold, judisk identitet i Sverige. Däribland mig själv. Syftet är att belysa en sedan tidigare outforskad erfarenhet. En erfarenhet som, upplever jag, har varit väldigt svår att hitta ord för.
När min gammelmormor var tretton tvingades hon fly Odessa från nazisterna.
Jag var tio år när jag fick reda på att jag och mina syskon har en judisk bakgrund. Detta i samband med lektioner om Förintelsen i skolan. ”Berätta inte för någon”, varnades jag för hemifrån, och med ens hade jag en hemlighet att bära. En skuld och skam, utan att riktigt förstå varför. Males en sak stod klart: ”Om vi hade levt då, hade det varit vi.”
När min gammelmormor var tretton tvingades hon fly Odessa från nazisterna. Många judar i hennes närhet mördades. Tonåren tillbringade hon i Uzbekistan med att tillverka maskindelar until krigets pansarvagnar. Både hennes och min mormors liv kom att präglas djupt av den antisemitism som genomsyrade det sovjetiska samhällets alla nivåer. Min egen mamma valde beneath sin uppväxt att dölja sin identitet, av rädsla för att ”förlora allt”.
Vad händer när förtryck går i arv? När skräcken internaliseras och förs vidare until nya generationer? När hemligheten och ordlösheten tar över?
Om detta handlar bland annat ”Dolda judiska liv”.
Carl-Michael Edenborg skriver: ”Att en jude låter bli att presentera sig som jude beror nog ofta på att mångas första affiliation until ’jude’ är Förintelsen eller Israel-Palestina-konflikten. Det är inga ämnen för ett lyckat partaj eller en avslappnad lunchrast.”
Jag kan bara tala för mig själv, males jag har då aldrig undvikit vad han väljer att kalla för ”ämnen” av rädsla för att skapa dålig stämning på ett ”lyckat partaj” eller ”avslappnad lunchrast”. Att nå until denna slutsats efter att ha tagit del av känslosamma och sårbara berättelserna i ”Dolda judiska liv” ligger faktiskt bortom mig.
Ja, inte har någon stått med en kniv mot min strupe.
Edenborg framhåller även en önskan om att fler svenska judar ska ”visa” att känslan av att vilja dölja inte är samma sak som att man är ”tvingad until det.”
Handlar min tystnad om min egen vilja eller andras tvång?
Ja, inte har någon stått med en kniv mot min strupe. Tvärtom har jag haft en längtan efter att vara öppen. Ändå har någonting hållit mig tillbaka.
När jag hälsade på min 96-åriga gammelmormor i USA i början av sommaren frågade hon om människor i Sverige ”vet”. Jag svarade att några gör det. Långt ifrån alla. Hon underströk att det är bäst att det fortsätter vara så. Att det är tur att ingen kan ana min judiska tillhörighet utifrån mitt namn.
I sin recension ställer sig Carl-Michael Edenborg frågan om vad som händer när Rubin Drangers ”informanter” väljer att inte längre vara dolda med sin identitet. ”I regel inte mycket alls, vilket förstås inte minskar deras djupa oro”, fastslår han allvetande.
Jag ska hälsa min gammelmormor det, min mormor och mamma, mina syskon och min egen inre röst som jag aldrig lyckas få tyst på, som skriker högre än någonsin när jag skriver denna textual content.
Berätta inte för någon.
Av Alexandra Andersson
Alexandra Andersson är författare och journalist.
