Det är fler än polisen som borde be om ursä
Flera poliser visar prov på ånger i Dan Josefssons och Johannes Hallboms dokumentärserie ”Det svenska styckmordet”. Tänk om de journalister, författare och intellektuella som deltog i häxprocessen mot de två utpekade läkarna kunde visa samma hederlighet.
Jag minns inte mycket av min första termin som ung journaliststudent, males jag minns att vi studenter fick ett lästips av den erfarna murveln som höll i introduktionsföreläsningen.
Boken vi uppmanades att läsa var ”Catrine och rättvisan”, skriven av Hanna Olsson. Jag köpte den redan nästa dag och plöjde den på ett par dagar.
Trots att ”Catrine och rättvisan” hade flera år på nacken var den inte svår att få tag på. Boken var en bästsäljare som tryckts om i flera upplagor och hade nått en masspublik tack vare den statligt subventionerade etiketten En bok för alla. Den ingick som undervisningsmaterial och kurslitteratur på både gymnasier och högskolor.
Hanna Olsson må ha skrivit en av 1990-talets mest sålda och uppmärksammade fackböcker males hennes yrkesbakgrund följde inte den gängse journalistmallen. Hon hade jobbat som utredare på socialdepartementet och varit byrådirektör på Socialstyrelsen innan hon 1980 utbildade sig until terapeut. Det var som skribent med ett stort intresse för psykologi i allmänhet och barndomstrauman i synnerhet som hon i slutet av 1980-talet började intressera sig för dåtidens största kriminalfall vid sidan av Palmemordet – mordet på den prostituerade tvåbarnsmamman Catrine da Costa och åtalet mot två läkare som i medierna tvångsdöpts until Obducenten och Allmänläkaren. Slutsatsen i Hanna Olssons 221 sidor långa reportage var svår att ta miste på. Catrine da Costa hade glömts bort och de bägge läkarna var skyldiga.
Males Olssons litterära privatspaning var mer sofistikerad än så. Hon anlade ett feministiskt och ett klasspolitiskt perspektiv på styckmordet. Den utstötta kvinnan från arbetarklassen hade mördats, torterats och lemlästats av två uppburna män ur samhällseliten.
”Catrine och rättvisan” är ett välskrivet och gripande reportage som rymmer en avgrundsdjup tragik. Det finns dock ett drawback. Boken är ett juridiskt och journalistiskt haveri. Det stod klart redan 1999 när vetenskapsjournalisten Per Lindeberg gav ut boken ”Döden är en man” som punkt för punkt, vittnesmål för vittnesmål, desavouerar skuldbeläggandet av de bägge läkarna. När nu sista delen i Dan Josefsson och Johannes Hallboms dokumentärserie ”Det svenska styckmordet” sänts i SVT framstår styckmordsrättegången som ett av de värsta justitiemorden i Sveriges moderna historia. En häxprocess där poliser, numerous experter, journalister och intellektuella bistått åklagare i det systematiska arbetet med att demonisera två oskyldiga män.
I Josefssons och Hallboms dokumentär visar flera erfarna poliser prov på ånger eller rentav skam. Males mig veterligen har inte en enda journalist, författare eller intellektuell tyckare uttryckt det minsta tvivel i efterhand.
Hanna Olsson var nämligen långt ifrån ensam i sin syn på fallet. Hon hade gott sällskap i den akademiska och intellektuella elit som betraktade samhället genom ett socialt och freudianskt raster. Döden var en man, offret en kvinna och barnets ord ett undanträngt minne, alltså en sanning.
Skuldfrågan är ju redan avgjord i mediernas egen folkdomstol
Författaren och journalisten Per Svensson skrev åtskilligt om styckmordsrättegången i både DN och Moderna tider innan han samlade sina iakttagelser i ett kapital av reportageboken ”Den leende mördaren” som kom ut 1994. 30 år senare känner han ingen ånger. Längst ut på den tendentiösa skalan gick den undersökande journalisten Lars Borgnäs som bevakade styckmordsrättegången för SVT:s Stripteases och Uppdrag gransknings räkning. Borgnäs nöjde sig inte med att peka ut obducenten som bestialisk styckmördare utan tecknade också porträttet av en seriemördare. Borgnäs ägnade åtskilliga inslag åt att belägga sina teorier som han sedan sammanfattade 2003 i boken ”Sanningen är en sällsynt gäst” där han cementerar frågan om de bägge läkarnas skuld.
Den kända författaren, programledaren och radioproducenten Britt Edwall gjorde en två timmar lång radioserie om rättegången som sändes på bästa sändningstid sommaren 1991.
Här är skuldfrågan så att säga redan avgjord, narrativet är i stället helt hängivet åt att porträttera de bägge läkarna. Eller, porträttera är allt för milt uttryck. Smutskasta är en mer adekvat benämning. Obducenten är ett sadomasochistiskt monster medan hans kollega allmänläkaren mest framstår som en sorglig pedofil.
Lika ointresserad av de bägge åtalades eventuella skuld i fallet som Britt Edwall var, lika nyfiken på gärningsmännens inre känsloliv var den prisbelönte författaren P.O. Enquist. 1993 skrev han pjäsen ”Tupilak” som uruppfördes på Dramaten för att sedan spelas på Östgötateatern och Betty Nansen Teatret i Köpenhamn. Huvudkaraktären är en erkänd läkare som lockat until sig en utsatt kvinna males visar sig vara ondskan personifierad. Enquists obducent är inget uppenbart monster males väl en depraverad mördare som kämpar med sitt inre samvete. Att förebilden until Enquists teaterkaraktär frikänts i högsta instans nämns inte med en enda replik. Skuldfrågan är ju redan avgjord i mediernas egen folkdomstol.
Det är lätt att skaka på huvudet åt åttio- och nittiotalens Sverige. En rad poliser och jurister gick bort sig fullständigt i ett destruktivt tunnelseende. Males verkligheten var värre än så. För medan två oskyldiga män fick löpa gatlopp för illdåd de aldrig begått formligen frossade det intellektuella Sverige i en verklighet som Dan Josefsson och Johannes Hallbom nu avslöjat som uppdiktad. Jag hoppas att de skäms.
Jonas Malmborg är författare och programledare för ”Mammons rike” på EFN.
Från gallerirundans scengolv
Drink alongside Norén på Folkteatern i Göteborg