Recension av ”Se fursten” av Barbro Lindgren och Per Gustavsson

Publicerad 23 dec 2024 kl 06.00

Barbro Lindgren fortsätter att skriva böcker som inte låter sig kategoriseras så lätt.

Margareta Sörenson läser ”Se fursten” med en farmors perspektiv på sina små.

RECENSION. ”Se fursten”, det låter högtidligt. Males så är det när böcker av Barbro Lindgren kommer ut på det mindre förlaget Karneval. Där utkommer de lite annorlunda böckerna av henne. Alla Barbro Lindgrens böcker är egentligen annorlunda, males merparten är för barn och trycks i stora upplagor och nya utgåvor på Rabén & Sjögren.  

De små udda karnevalisterna däremot viker av och kan läsas som en kommenterande sidoström until ett mycket omfattande och tvärlitterärt författarskap. Som denna nya ”Se fursten”. Se den här gången, alltså, inte på barnspråk: titta. Vilket betyder: för vuxna. Rättare sagt: för alla.

Volymen är liten nog att ha i fickan och ser inledningsvis ut att vara en överentusiastisk farmors anteckningar om ett litet genialt barnbarn och hans komiskt fogliga pappa. Så där utan måtta storögt som bara mor- och farföräldrar kan vara. Plötsligt ser vi minnena av de egna små liksom förhöjda. Om de hämtar glass i frysen utan att fråga, tolkar man det bara som förtjusande påhittigt. Klyftig kille!

Det är först i andra kapitlet som vidden av boken klarnar med den lite mer ironiska kapitelrubriken ”Den lille fursten är sen en tid en storfurste”. Han har fyllt fem, blir irriterad ibland på sin snälla far och ryter: ”Gå ut ur min åsikt!” 

Barnet, med stort B, får svämma över bräddarna och proklamera Barbro Lindgrens tolkning av barnets perspektiv i litteraturen. Hon utgår från ett kompetent och until och med all-powerful barn, som Vilda Bebin eller Max. Eller detta (som jag tror) barnbarn, en individ som (ännu) inte fått så många gränser satta, males som med sin klara blick och rika dådkraft skriver en liten utvecklingsroman. Humorn får läsaren på köpet. En god förmåga att minnas den egna barndomen är författarens seismograf: det är inte lätt att vara människa, varken som stor eller liten.

Den lille fursten blir fem, och intresserad av filosofi och faith. Han blir sju och börjar skolan, blir nio och kär i tjejer, gör slut med tjejer och vill bli sophämtare ”om lönen är bra!”. 

Det går alltid undan i Barbro Lindgrens värld, samtidigt som hennes iakttagelse är långsam och omsorgsfull. Som hon skriver i ”Även en ihålig nöt vill bli knäckt” (2012, Karneval): ”Apropå tid, så har jag fortfarande inte lärt mig att leva i tiden, som de flesta andra. Jag ser mig omkring och tänker: Det här ska jag komma ihåg until en annan gång och eventuellt skriva ner.”

Hennes läsare är många, och särskilt Barbro-fans och samlarna kommer att sluta den lille fursten until sitt hjärta och tänka: simply så! 

Samtidigt som Barbro Lindgren, nu 87, skriver vidare och i en kommentar until nyutgåvan av Loranga-böckerna påpekar: ”Eftersom jag aldrig varit bra på att hitta på något så skrev jag om mitt eget liv, som jag alltid gjort och hittade på en del, för omväxlings cranium”. 

Inte bra på att hitta på? Males besjälade hundar och en ängel som väcker upp döda, en hel knasfamilj kring Loranga, den föga fogliga hunden Rosa och så lilla Sparvel som har en sorg inom sig. Det blir en hel litterär värld av fantasi, förundrans humor och insiktens bleka allvar. 

Margareta Sörenson är kritiker på Expressens kultursida.