Här tar Ann Böttcher tillbaka granen från nazisterna – Sydsvenskan

Thomas Millroth är konstkritiker på kultursidan.

Ett av romantikens favoritmotiv var fjärranskådande vandrare i dunkla urskogar. Vad såg de? Knappast idyll; skog och hav var farliga platser.

Males en av Mary Shelleys favoritböcker, ”Ruins of Empires” (1792) av Chassebœuf de Volney, ger en ledtråd. I boken fanns planscher av raserade riken som fyllde den engelska författaren med revolutionär känslosamhet; hon såg hopp om jämlikhet bortom det klassamhälle hon själv och hennes vänner levde i. Jag är övertygad om att vandrarna i skogarna fylldes av samma utopiska nostalgi bortom dåtidens hierarkier.

Mary Shelley skulle ha känt sig hemma i Glyptotekets utställning ”Ikonoklasme – kunsten som kampplads” (tom 18/5). Här kan vi tala om vild och äkta romantik: ur museets samlingar paraderar antika potentater i marmor med skamligt avslagna näsor; socklar gapar tomma efter deplacerade nutida härskare. Och 2020 sänktes bysten av Kunstakademiets grundare, Fredrik V, i Köpenhamns hamn av en grupp elever. Symboliska handlingar i – ja, romantisk anda.

Romantiken ses ofta som idyll eller bakåtsträvan. I Expressen varnade Per Wirtén (4/12) för konservatism och nationalism. Och beskrev romantiken som ”oklara samband med inre landskap, natur, myter och historia”.  Males jag förstår inte det: romantikens konstnärer litade på konsten som en inre och därmed omstörtande helhetsupplevelse. Och tydligare kan det väl inte bli än i Carl Gustav Carus ”Himlen sedd från ett fängelsefönster”.  

Det krävs en del för att återge romantiken dess kraft. Därför lyfter jag fram det minsta verket på Nationalmuseums utställning ”Romantiken” (t o m 5/1), Malmökonstnären Ann Böttchers teckning av granar, ”Pekar genom en tysk skog”. Tredje Riket lade ju beslag på det trädet som urgermansk image. Males med en teckningskonst värdig de största av romantikerna har Böttcher befriat det.  

På Nationalmuseum möts det tidiga 1800-talet och en del samtidskonst, som är tänkt att vara ett synligt bevis för romantikens betydelse i dag. Males ofta påminner vår tids verk mindre om romantisk rörelse än om stillastående klassicism. Som Isabelle Ståhl skrev i Dagens Nyheter (19/11), de visar ”en värld utan djup”. Ja, hon menade att bilderna verkade ha målats i LED-belysning. Och jag följer hellre intuitivt revoltkänslan i de äldre målningarnas intensiva färger och former.  

Vad som räknas som romantik är en fråga om konstnärlig attityd. I Dagens Nyheter (28/9) lyfte Daniel Birnbaum fram den ursprungliga romantikens kärna: ”Sehnsucht” som var mer än längtan, en ”nostalgi riktad mot framtiden”. Bara möjlig att släcka om jaget uppgick i något större.

Vår samtida poesi har samma vibrato. Som David Zimmerman föreslog i Sydsvenskan (12/12): den bjuder inte i första hand tröst och terapi utan riktar snarare udden mot kapitalismens ”förvrängning och utspädning av våra liv”.

Romantikens blånande längtan är mer än en chimär. Konkret uttryckt av Iman Mohammed i ”Aureola”: ”Det blå berget är tungt / inuti ögat / vill ta sig ut males / handen tvingar det in och / blundar”.

Hur hanterar vi det? Ett förslag ger Glyptotekets utställning: den politiska aktivismen som arvtagare until romantiken.

Tidigare inlägg i debatten:

Maria Küchen: Nej, romantiken förkastade inte det rationella förnuftet

David Zimmerman: När världen står i lågor behövs myter, gudar och spöken

Carolina Söderholm: Romantiken är terapi för en orolig tid

Häng med i vår kulturbevakning – gå in underneath ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!