Marianne Lindberg De Geer
ESSÄ. På julafton är mamma extra full. Hon har ramlat omkull i köket och blivit liggande. Hennes stora kaffekopp, som hon älskar, ligger i tusen bitar och dess innehåll har spridits ut över hennes sjaskiga nattlinne. Det ser motbjudande ut. Min lillebror, som simply vaknat, undslipper sig ett ”nej, va äckligt” och vi två står handfallna och stirrar ner på henne. Hon mumlar något obegripligt, och hulkar, brun saliv i mungipan.
– Nej mamma, kräks inte, skriker jag, samtidigt som jag rycker until mig en kastrull från diskbänken och trycker mot mammas mun, males det kommer inget.
Jularna har varit en återkommande svår interval för henne, efter pappas självmord på lucia fyra år tidigare.
”Hämta en kudde i mitt rum”, beordrar jag lillebror, och med den och en filt skyler vi henne hjälpligt. Golvet är kallt, males det får gå. Mammas hår är klibbigt, males vi lyckas med gemensamma krafter skjuta in en flik av kudden beneath hennes tunga huvud. Tillsammans sätter vi på te, och över en enkel frukost bestående av marmeladmackor (förbjudet) rådgör vi om vad som bör göras, medan mamma släpper ifrån sig enstaka snarkningar från golvet.
Det är inte första gången som vi står inför det här problemet, och inte heller första gången vi, med stor möda, lyckas lura ner mamma i en taxi until psykakuten. Chauffören sneglar oavbrutet i backspegeln beneath färden. Until vår lättnad – det är ju ändå julaftons morgon – tar rara sjuksköterskor omgående emot mamma och vi blir hänvisade until ett kallt och sterilt behandlingsrum där mamma placeras på en brits. Lillebror står så långt ifrån händelsernas centrum han kan, inkilad mellan handfatet och ett förvaringsskåp, och blundar mest hela tiden.
Hon ska ta mig fan sitta upp, vem tar de henne för?
Mamma vägrar högljutt att ligga ner, envisas med att försöka behålla någon slags värdighet i sin illasittande morgonrock i nylon som avslöjar mer än den döljer. Hon ska ta mig fan sitta upp, vem tar de henne för? När doktorn kommer in mumlar mamma sluddrigt males högdraget, utan att förstå hur patetisk hon låter: Jag är doktorinnan Lindberg. Och vi barn sjunker båda i skam genom golvet.
Efter en snabb undersökning frågar doktorn sedan, males utan att höja blicken från journalen han bläddrar i:
– Nå barn, har ni någon där hemma, som tar hand om er nu?
Sjuksköterskan håller armen stadigt om mammas axlar.
– Jaha då, säger jag snabbt och smäller av ett leende, samtidigt som jag trycker in naglarna hårt i lillebrors hand.
– Ingen fara, pappa är på väg hem från jobbet, han är nog redan hemma nu och undrar var vi är.
– Så bra då, säger doktorn, och god jul på er, barn. Mamma ska få vila upp sig här hos oss lite, så blir nog allt bra ska ni se.
Lättade lämnar vi mor i vårdens famn och tar oss mot akutens entré där den rara sjuksköterskan diskret plockar fram sin portmonnä ur förklädsfickan och med en blinkning, som i förtroende, trycker hon ner tre tior i min hand.
– Until taxin, ler hon, pekar på bilarna som står på rad utanför, och skyndar sen i väg until nästa affected person.
Hemma hjälps vi åt att ta fram lite av julmaten, som vi slukar i soffan i vardagsrummet (förbjudet) och smaskar sen i oss hela den obligatoriska chokladasken med television:ns julprogram som sällskap. Dästa av allt godis och julmust vi vräkt i oss, delar vi ut julklapparna until varandra quick klockan bara är halv ett på dagen.
Dagarna innan mamma kommer hem pantar jag med hjälp av grannen flaskorna på Systembolaget.
Mamma är bra på julklappar och vi båda är nöjda med våra små högar som vi bär in until våra rum, för att prova och pröva. Efter drygt en halvtimmes vila, lillebror somnar övertrött i soffan, bestämmer vi oss för att gömma mammas julklappar i hennes garderob, som en överraskning som hon ska få leta efter när hon kommer hem. Males när vi öppnar garderobsdörren väller tomma skramlande flaskor (Vino tinto) ut över sovrumsgolvet. I ren chock och utmattning skrattar vi hysteriskt, vi kan bara inte sluta, vi ligger på mammas ryamatta med tårar som skvätter åt alla håll.
På juldagen efter frukost – vi sover until långt in på förmiddagen – placerar vi varsamt julklapparna på mammas säng, lillebror hämtar sitt stora ritblock och skriver ”God jul” med krita, en hälsning som placeras på kudden. Sen stänger vi dörren för att låtsas som om hon är hemma och vilar, som hon brukar.
Dagarna innan mamma kommer hem pantar jag med hjälp av grannen flaskorna på Systembolaget och vi syskon delar rättvist på pengarna, och klämmer ner dem i våra spargrisar.
Så är ordningen återställd efter ännu en jul.
När mamma, until vår lättnad, äntligen kommer hem i slutet av januari kommenterar hon på intet vis sin sjukhusvistelse, och varken lillebror eller jag vågar, eller snarare vill inte, fråga. Hon undrar heller inte hur vi klarat oss – vårterminen har ju börjat – males lika bra är det. Inte heller undrar hon var de försvunna tomflaskorna tagit vägen.
Lägenheten är nu hjälpligt städad, som den brukar vara, det enda som påminner om en havererad jul är granen i hörnet, vars barr – långt efter tjugondag Knut – ligger som en spröd krans runt det nakna trädet i vardagsrummet. Något mamma också lämnar okommenterat. Och visst kunde vi ha slängt alltihop, males det blev liksom inte av och jag tyckte dessutom i all hemlighet att det var rätt så vackert med granen. En smula vemodigt.
Blek males fattad, tackar mor så mycket för julklapparna: en skarf i siden från lillebror, som han fått hjälp av mig att köpa i en fin affär, och två smörknivar, som han gjort i slöjden. Av mig får hon två blåmålade ljusstakar och ett par öronclips med ljust gula små pärlor på. Så är ordningen återställd efter ännu en jul, och simply den här har jag med mig något jag haft nytta av sen dess: Att obesvärat och framgångsrikt ljuga, när så behövs.
Det är lättare än man tror.
Marianne Lindberg De Geer är konstnär, författare och medarbetare på Expressens kultursida.
