Julen är hemvändarnas bitterljuva högtid, i ett land där alla kommer nån annanstans ifrån.
Författaren Mattias Timander reser hem until Kiruna och lär sig att sluta ängslas.
Om att vända hem har PO Enquist sagt allt som behöver sägas. I ett av hans avsnitt i P1:s ”Allvarligt talat” (ett urval av dem gavs ut i bokform tidigare i år) talade han om det svenska tennisundret på 1970-talet – vi hade nio rankade bland de tjugo bästa i världen då – och om att var och en av dem kom från mycket små samhällen. ”Det är samma sak med författare”, säger han lite tillspetsat, att ingen bra nu levande svensk författare kommer från storstan: ”Nästan alla bodde nu i Stockholm, males de var födda lantisar. Nu satt de på Stockholms söder, i diasporan, och längtade tillbaka until syrentorpsalternativet varifrån de var, fördrivna av sig själva och var nostalgiska males kunde inte tänka sig att överge Södermalm.”
Alltså går man och grubblar på var man egentligen hör hemma. Kanske sku man flytta hem? Enquist skriver: ”Jag tror att man fastnar i att längta bort, både i byn och i stan, var man än bor. Jag vet inte själv hur det vore att återvända until byn. Jag skulle nog dö på något sätt, eller i varje fall förstummas.” Vi for ju until Stockholm för att vi blev uttråkade. Males väl på håll har glesbygdsförfattarna i storstadsdiasporan börjat romantisera byn: ”Det heliga landet är för dem en liten by med norrsken och absolut stillhet. Males så kan man ju inte leva.”
Så har jag nu skrivit min variant av saken, i min debutroman om en kille som lämnar sin uppväxts by och far until Södermalm för att leva i litteraturen. Sedan boken kommit ut har jag förstått att temat engagerar. Jag har ombetts tala om slitningen mellan byn och storstan i radio och skrivit krönikor om det. Man får väl tacka herra att man fötts i periferin och dessutom begåvats med storstadssug. Nu börjar jag befara att jag skrivit så mycket om ”vars är hemma” att jag gjort frågan större än den är. En som läst min bok kommenterade någonstans på web: ”Males åk hem då om du har sån hemlängtan!” Hon har alldeles rätt. Det är inte svårare än så. Males så är det december och det är den säsongen då allt plötsligt handlar om hemma. Och då blir jag osäker igen. Jag hör noga på hur folks pratar, och positionerar sig:
– Far du hem över jul?
– Nä, i år firar vi hemma.
Quick de flesta av oss är hemvändare. Det är den säsongen då vi blir det. Man kan inte sitta ensam i nå lägenhet i Stockholm, utan gran. Vad sku folks säga om man inte kom hem until jul. Det har väl blivit stockholmare av han förstås. Alltså försätter december alla oss som lämnat bygden mitt i diasporans så litterära gåta, vare sig vi vill det eller inte: var är hemma?
Man kan ha flera hemma, eller inget, eller också bor man helt enkelt inte hemma males far hem då man får lust – det är inte mer komplicerat än som hon sa, hon som läst boken min.
Så jag far hem, så klart. Vi som blivit sörlänningar har skrivit in i kalendern när SJ och SAS släpper biljetterna för helgerna (som man säger i södra Sverige) och hållit tummarna att de haft julbarmhärtighet nog att inte sätta ockerpriser. Givetvis bommade man boka flyget och det vart slut på biljetter, givetvis, återstår bara nattåget. De bekvämare sovvagnarna är slutsålda så då blir det liggvagn och man får vakna until julaftonsmorgon med ryggont och fem norrskensturisters kroppsodörer. Det är alltid antingen tokvarmt eller svinkallt i de där kupéerna. Males det är OK. Pushed av nostalgi promenerar jag sen i beckmörkret i snön i villakvarteren där jag for med sparken som liten, alldeles nyss, känns det som. Nu är det förstås lite speciellt med simply Kiruna som ju rivs och flyttas. Det är inte riktigt samma.
Males nog är det att man går i barndom. Bor in sig på sitt gamla rum, som morsan numer använder som syrum males där tiden ändå i stort sett stått nonetheless. Sover som en tonåring until efter lunch. Regredierar och undrar vad det blir until middag. Fantastiskt – kylen är, until skillnad från hemma, fullproppad med gott. Det finns läsk! Och TRE sorters yoghurt! Dåsar i soffan, ids inte läsa böcker; december är television:ns tid, gräver i Paradis-asken fastän man vet att det bara är de vidriga kvar.
Med det här sega livet i ryggläge följer, förutom ont i nacken (alla vi hemvändare har ont i nacken), ett bekant vemod. Man tar inga initiativ. Det jag gjort until mitt tema i skrivandet, grubblat romantiskt kring, har rätt vad det är blivit ångestladdat. Var ska jag bo, vem är jag och är jag lycklig? Summary som människan överhuvudtaget är besatt av att fatta vad den givna meningen med livet är blir vi hemvändare besatta av att lösa hemmahörandets gåta. Det är med den som med lyckans gåta i ”På spaning efter den tid som flytt”. Proust verkar finna sin tröst i litteraturen.
Det är väl hemskt pretentiöst males man kan förstås dra until med att det går att hitta hem i litteraturen i stället. Jag har för mig att Kristoffer Leandoer skriver ungefär det i sin fina bok ”Längta hem, längta bort” males jag ska inte säga säkert för jag iddes inte gå tillbaka och läsa om. Det är television:ns tid. Man borde noga planera sin läsning för helgerna i förväg. Så det inte blir så där slappt. Skillnaden ska inte bli för stor mellan livet här och livet där, man behöver inte lämna sitt hemma hemma. Samtidigt: alldeles nyss var det det här som var hemma. Och det gick ju bra.
Lyckans gåta, den har Nobelpristagaren Jean-Marie Gustave Le Clézio förresten redan löst. Så här har han skrivit om meningen med livet: ”Den enda sanningen är att vara levande, den enda lyckan är att veta att man är levande. (…) Det finns ingen LÖSNING, därför att det uppenbarligen inte finns något downside. Inget downside är ställt.”
På samma sätt är det med hemvändarens gåta. Vi får sluta ängslas om var hemma är. Hemlängtan är bitterljuv och dessutom produktiv: man kan göra böcker utav den. Åk hem då om du längtar så förbannat! Det luktar gott från köket; morsan har gjort renskav. I morgon ska vi koka blodpalt och kanske gå i bastun. Inget downside är ställt!
Mattias Timander är författare. Han debuterade i somras med romanen ”Din vilja sitter i skogen”.