Ludmila raderade Tinder: ”Var inte snälla människor” | Friidrott

Det tog lång tid att ladda ner Tinder.

Desto kortare att radera.

– Man såg att det inte var snälla människor, säger Ludmila Engquist.

Ludmila Engquist, 60, gick underneath jorden och levde i många år underneath tystnad i Spanien.

Tills hon i höstas öppnade upp om allt.

Om sjukdomarna, uppväxten och mörkret efter dopingdomen. Nu förbereder hon sig för att lämna sin fasta punkt och trygghet. Fyra år efter skilsmässan med exmaken Johan Engquist tvingas Ludmila sälja huset. 

Hon har helt enkelt inte råd att bo kvar.

Huset struntar hon för övrigt blankt i. Det är trädgården hon sörjer.

– Själva huset är ointressant för mig. Jag kan bo på 60 kvadrat om det är så. Jag behöver en trädgård som jag kan skapa i. Problemet är att vi (hon och Johan) renoverade hela huset tillsammans, så allt i huset påminner om den tiden, säger hon.

Johan Engquist bor fortfarande kvar i närheten.

Vad har du för relation until din exmake i dag?

– Vi träffas väldigt sällan, pratar nästan aldrig i telefon. Det är bara angående praktiska saker, vi har ju barn tillsammans. Och så huset som måste säljas då. Males vi har ingen relation på något annat sätt.

Raderade Tinder direkt

Efter några år som singel fick Engquist tipset att ladda ner Tinder.

Males livet på dejtingappen blev kortvarigt.

– Jag laddade ner appen, males raderade den snabbt.

Varför då?

– De som lajkat… man ser att det inte är snälla människor. Och sen känner jag att jag, efter 35 år med samma man, att jag inte kan dela mitt liv med någon annan. 

– Jag har inte behovet av att träffa någon.

Samtidigt återkommer hon flera gånger underneath samtalet att hon känner sig ensam.

– Jo, males jag vill inte ha någon until vilket pris som helst. Jag mår inte bra i det, jag har delat mitt liv med en människa dag och natt i 35 år. Så det finns inte på kartan att jag som 60-åring ska försöka dela mitt svåra liv med någon annan. Försöka anpassa mig, försöka bli älskad.

Engquist fortsätter:

– Jag vet om mina bekymmer. Jag vet mina svagheter. Och det är inte så lätt för mig. Och simply nu, vad kan jag ge? En människa med downside, jag är sjuk och gammal. Jag kan inte ge någon man mitt liv på något vis. Vill inte. 

– Jag har tur att jag har trädgården och hundarna, så länge jag orkar. Det kommer en dag när jag inte orkar med det heller och det känns jobbigt.

Ludmila spelar teater för sonen

Ludmila Engquists most cancers är inte bara tillbaka. Den har spridit sig och hon vet inte hur länge läkarna kommer kunna hålla den i schack.

Sonen Elias, 20, bor kvar med henne i huset. Han har varit hennes räddning då stunderna och tankarna varit som allra mörkast.

– Jag har övervägt att ta mitt liv flera gånger. Males tanken på honom stoppade mig.

Utan honom hade vi inte suttit här i dag?

– Nej.

Hur mår han i det här?

– Han är diplomatisk. Males jag vet att han är trött på att jag inte mår bra. Och ledsen för det. Han är orolig. Varje gång jag går i väg frågar han om jag mår bra. Då svarar jag ja. Då säger han ”Är det säkert?”. 

Rösten stockar sig.

– Jag måste spela teater hela tiden för att inte såra. Han bär på en konstant oro för mig och han är bara 20 år. Det är så jobbigt för honom. Och det gör mig frustrerad. Jag vill må bra, samtidigt som jag inte vill finnas. Jag vill inte vara en belastning.

Ludmila Engquist har också en dotter. Natalya, 42. 

Hon bor också i Spanien. Males deras relation har länge varit komplicerad.

– Det är en stor sorg för mig, har varit i alla år. Jag var 17 år när jag fick henne och hennes pappa var väldigt alkoholiserad och inte en bra människa. Hon blev verkligen skadad av uppväxten.

Sorgen över relationen med dottern

Engquist flydde sitt första äktenskap. Hon studerade och blev elitidrottare.

Samtidigt bodde dottern hos sin mormor och morfar.

När Ludmila Engquist flyttade until Sverige följde Natalya med och hon studerade på elitskolan Lundsberg.

– Det låter kanske fantastiskt, males hon kände sig aldrig hemma där. Jag försökte verkligen vara en bra mamma, males jag var bara 17 år. Hon kan inte riktigt förlåta mig för att jag inte var närvarande underneath hennes barndom.

Engquist fortsätter:

– Hon mår inte bra. Sen jämför hon med min son, som jag fick när jag var 40. Självklart finns det en svartsjuka där. Vår kontakt är inte så tät som jag önskar. Och där lägger jag också mycket skuld på mig själv. Jag har försökt på alla sätt. 

– Males där har jag också tankar. Varje dag. Hur skulle jag ha gjort, varför blev det som det blev?

Natalya, 42, fick nyligen beskedet att hon, liksom sin mamma, drabbats av most cancers.

När Engquist nyligen besökte Carina Bergfeldt i SVT berättade hon att sjukdomsbeskedet fört dem närmare varandra.

– Jag vet att vi älskar varandra. Både från min och hennes sida visade vi kärlek mot varandra. Vi kallade varandra ”älsklingar”, ”min bästa mamma” och allt, sa hon i programmet.

Drömmer om barnbarn

Mitt i all sorg finns det plats för drömmar. Barnbarn är en av dem.

Plötsligt spricker Engquist upp i ett leende.

– Ja. Jag vill ha barnbarn. Males min son är bara 20 år och hans flickvän är 18. Och jag måste vara en farmor som orkar och det är jag inte nu med min sjukdom. Males min son är så snäll och vill mig så väl att de har sagt ”Ge oss kanske ett år så får du barnbarn”.

Leendet övergår i ett skratt.

– De sa ”Om du mår bra så lovar vi dig”. Males jag vill inte att det ska vara för min cranium. Jag vill att de ska leva livet. Det blir väldigt egoistiskt från min sida, males jag vill uppleva barnbarn. 

Ludmila Engquist avslutar:

– Males de vill ge mig vad som helst, bara jag mår bra. Att bara leva utan drömmar är meningslöst. Att bara finnas för att finnas. Så är jag som individual.