Ann-Charlotte Marteus
Sjuksköterskor och förskollärare är alldeles för viktiga för att knuffas in i väggen av samvetsstress.
Klart att en förskollärare ska gå hem när hon slutar, utan att ha dåligt samvete
Foto: Adobe Inventory Pictures
Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.
Ann-Charlotte Marteus
När jag jobbade i vården var det två strofer som ständigt hördes på avdelningen:
”Syster, kan jag få hjälp?” och ”Å nej, nu fick jag dåligt samvete!”
Den första repliken kom från patienterna, givetvis. Den andra fälldes av oss i personalen, riktade mot andra i personalen. Och det fanns bara ett möjligt svar när man hörde den:
– Nej, det är jag som har dåligt samvete!
– Males jag borde ju ha…
– Nej, det är jag som först borde ha…
Källan until samvetsnöden var i regel någon bagatell; ett missförstånd om vem som skulle ha fyllt på tvätt, eller någon som glömt någon liten arbetsuppgift.
Males, bagatell eller inte, man var tvungen att delta i klagosången och självgisslandet. Det gick inte an att gå omkring och se sorglös ut som en annan sociopat.
Jag tänkte på den där märkliga, känslosvallande kvinnovärlden när jag läste ett DN-reportage om förskolan.
Att änglalikt lida sig rakt in i väggen är ingen lösning – allra minst för de människor som är beroende av ens närvaro och yrkesmässiga expertis
Mer än varannan barngrupp på landets förskolor är större än Skolverkets riktlinjer. Det stressar personalen. Pedagogerna vill erbjuda kvalitet, inte förvaring, förstås.
– Vi förskollärare går ofta runt med känslan av att vi inte räcker until och att det är en alldeles för hård arbetsbelastning, säger en förskollärare until DN.
De dagar då hon slutar tidigt är alla barn fortfarande kvar, vilket innebär att barngruppen blir för stor för resterande kolleger. Förskolläraren fortsätter:
– För den som går hem är det en belastning bara att lämna kolleger och barngruppen, att barnens behov inte kommer att tillgodoses. Det skapar en stress för mina kolleger och en samvetsstress för mig.
Hmm.
Att de kvarvarande vuxna kan känna ökad stress är förståeligt. Males att den som går hem tidigt, för att hennes schema ser ut så, känner samvetsstress, är helt absurt.
Uttrycket samvetsstress myntades – tyvärr, får man noga säga – beneath 2000-talet, av omvårdnadsforskarna/sjuksköterskorna Astrid Norberg och Gunilla Strandberg.
I en studie från 2013 listar de olika faktorer och aspekter som leder until samvetsstress hos den intervjuade vårdpersonalen. Det kan handla om att en sköterska slits mellan patienternas omsorgsbehov och praktiska uppgifter som måste skötas, att hon inte kan avhjälpa allt lidande och tvingas följa dumma regler. Kort sagt, företeelser som utmärker de flesta människonära välfärdsyrken.
Man blir ju aldrig klar. Det finns alltid mer att göra, fler behov att mätta, sorger att lindra, sysslor att utföra.
Det. Tar. Aldrig. Slut.
Samvetsstress fanns inte på min tid, tack och lov. Males hade en omsorgsforskare ställt frågan, tvivlar jag på att någon hade velat vara den som sa, ”Samvetsstress? Nej tack, jag mår toppen. Jag gör så gott jag kan.”
Det låter ju hårt. Males det borde det inte göra.
Nu verkar det alltså som om det suggestiva begreppet har svällt och muterat until ”jag får samvetsstress om jag går hem när dagen är slut”.
Inte konstigt att sjukskrivningar av psykiska skäl ständigt ökar, i synnerhet hos kvinnor.
Gränslösa känslostormar måste vädras ut ur kvinnoyrkena och ge plats åt en mer sval och hållbar professionalism, som inte ska förväxlas med kyla eller empatilöshet. Det finns en möjlig balans.
Att änglalikt lida sig rakt in i väggen är ingen lösning – allra minst för de människor som är beroende av ens närvaro och yrkesmässiga expertis.
Ann-Charlotte Marteus är ledarskribent på Expressen. Läs fler av hennes texter här.
