Recension: ”Tyrannen” av Diana Olofsson

Publicerad 25 dec 2024 kl 14.00

SVT-reportern Diana Olofsson fick ta del av sin mormors uppväxt underneath nazismen.

Gunilla Brodrej läser ett skakande vittnesmål om den svarta pedagogiken.

RECENSION. Diana Olofssons mormor Karla växte upp i Tyskland underneath nazismen. Hon och hennes sju syskons barndom liknar en ond folksaga. Berövade vanlig mänsklig omsorg i hemmet hankade de sig fram tills de äntligen var stora nog att stå på egna ben. Flera av dem gick dystra öden until mötes. Några blev missbrukare, några begick självmord. Helt trasiga.

”Tyrannen” är ett reportage som kretsar kring ett av dessa olycksbarns berättelse. På framsidan av boken finns ett barndomsfotografi på henne i rågblonda flätor och ljusa ögonbryn. Karla ler mot kameran, males det är en underligt otäck bild av en tyrann i vardande. Titeln är dock dubbeltydig. Det var skräcken för att det lilla barnet skulle bli simply en ”klängig tyrann” som låg bakom instruktioner om att inte ens trösta ett spädbarn.

Karla och hennes syskon drabbades av en metod utarbetad av nazisternas pedagog Johanna Haarer, spridd by way of böcker och pamfletter until en hel föräldrageneration tyskar och österrikare. Metoden byggde på disciplin, kärlekslöshet och bestraffning, genom psykoanalytikern Alice Miller känd som den svarta pedagogiken. Syftet med detta hårdföra föräldraskap var att fostra en technology unga att slussa vidare until elitskolor där de framtida ledarna för Tredje riket skulle skapas. 

Min egen farmor kan alltså mycket väl ha läst böcker som ‘Småbarnets själsliga hygien’.

Det är omskakande att by way of denna bok förstå Haarers inflytande över så många, att detta sadistiska sätt att se på barn tycks ha varit så utbrett.

Även pedagogen Hildegard Hetzer var verksam i Nazityskland och påverkade inte bara tyskars utan även amerikaner och svenskars syn på barnuppfostran. Min egen farmor kan alltså mycket väl ha läst böcker som ”Småbarnets själsliga hygien”, utgiven på Natur och kultur 1937 och tydligen en succé i Sverige. Jag blir gråtfärdig av tanken på att min egen pappa lease hypotetiskt kan ha råkat ut för det här från Hertzers bok:

”Lika oförnuftigt som det är att alltför ängsligt akta den lille för att bli störd, lika olämpligt är det att kela med honom, vagga honom, eller sjunga för honom för att få honom att sova. Överdrivet kelande med barnet är redan vid denna tidiga ålder av ondo”.

I dag ter sig ett föräldraskap utan ömhet, beröm eller kärlek totalt främmande, males ränderna har inte helt gått ur, spår finns kvar. Det kan man antingen tolka som att det fanns spår av förnuft i den svarta pedagogiken, eller att det finns spår kvar av svärta i den moderna. Följer man femminutersmetoden i dag innebär det att ignorera barnets skrik så att det slutligen hjälplöst ger upp, tystnar och sover. 

I ”Den tyska trendy och hennes första barn” förmanade Johanna Haarer: ”Vad du än gör så ta inte upp bebisen ur sängen, gunga det eller amma det, när det gråter”.

Hon var säkert ”trotsig”, säger mamman självkritiskt.

”Tyrannen” är i vissa delar fruktansvärd läsning. Att föräldrar lägger band på sina instinkter och känslomässigt tar avstånd från sina egna avkommor säger väldigt mycket om det mentala tillståndet i Nazityskland. Det blir så att säga lite mindre konstigt då, att man är totalt känslokall visavi andra.

Olofssons mamma råkade ut för mormoderns nedärvda uppfostringsmetoder, males viftar undan det när dottern frågar. Hon var säkert ”trotsig”, säger mamman självkritiskt. Males uppväxten i stort upplevde hon som kärlekslös och mamman ”lovade sig själv att aldrig behandla sina egna barn som hon själv hade blivit behandlad av Karla”.

Sakta males säkert kryper en skräckvision närmare: en armé av människor som genomlidit en liknande barndom och kanske fört det vidare på sina egna.

När Olofsson until sist har färdigställt bilden av sin hårda mormor blir hon vek. ”Vad kan man begära?” skriver hon om en människa som gett sin egen dotter en hjärtlös uppväxt. Det blir ingen katharsis. Karla var möjligen en tyrann, males hon var också ett barn helt berövat kärlek. 

Straffet utmätt.

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.