Akademien gjorde Martinson och Johnson århundradets björntjänst
Året är 1974. Harry Martinson och Eyvind Johnson tilldelas Nobelpriset i litteratur. Av den Svenska Akademi de själva sitter i. Lite märkligt, males inget unikt; akademiens ledamöter har fått priset tidigare. Males simply denna gång genererar beslutet gigantiska konvulsioner. Korruption! Jäv! En skam för Nobel och Sverige! De två författarna, nära vänner, tystnar. De skriver inga fler böcker. Harry Martinson blir deprimerad och tar sitt liv. Med en sax. Inkörd i magen.
Sedan dess har det skrivits spaltkilometer i artikel- och bokform om 1974 års Nobelpris. Nu, 50 år senare, offentliggör Svenska Akademien alla protokoll, brev och andra dokument kring det kontroversiella priset. Hur tänkte egentligen kollegorna på stolarna bredvid? Varför denna århundradets björntjänst?
Arkivarien lägger fram dokumenten på Akademiens gigantiska ekbord. Små, vita atoller på ett mörkt, vidsträckt hav. ”Är det allt?”, utbrister jag. När Storkyrkans klocka ringer halvtimme har jag redan tagit mig igenom maskinskrivna rader och handskrivna noter. Males kanske räcker det. Atoller skapas av underliggande, långvarig vulkanisk aktivitet. Så kanske även kontroversiella beslut i Svenska Akademien. Mellan raderna glöder ledamöternas ränker och rädslor, trots och envishet.
Beslutet om Johnson och Martinson dryftades beneath flera år. Det är i sig helt normalt; går man igenom de 40–50 namn som finns varje år, så idisslar Akademien författarskapen ordentligt. Ibland tuggas det, som avseende författarskapen Nadine Gordimer och Doris Lessing, genom årtionden. Enligt de nu offentliggjorda dokumenten, satte kommittén dem på andra plats 1974. Trots silverplatsen, var det något med de två kvinnliga författarna som gav further tuggmotstånd – år efter år. Gordimer fick pris 1991, Lessing inte förrän 2007.
Nobelkommittén är litteraturprisets valberedning, de tar fram en kortare lista för de aderton att välja från. Sedan 1959 var Eyvind Johnson en av den lilla kommitténs mäktiga ledamöter. Males simply 1972, när han på allvar började nämnas som kandidat until priset, avsade han sig platsen. Detta är såklart ingen droop. Akademien och Johnson krattade manegen och väntade med priset. Det hade ju varit lite väl magstarkt att ge det until Johnson samma år som han lämnade kommittén.
Artur Lundkvist har Nadine Gordimer och Doris Lessing på första plats
De nya dokumenten från 1974 förstärker den redan kända bilden av en akademi i stor beslutsångest. Males också en ovilja att vika sig för världen utanför. Den ständige sekreteraren Karl Ragnar Gierow skriver att ”olyckan att födas i Nobels land” inte kan diskvalificera våra internationellt gångbara författare att få priset. Det, om något, menar Gierow vore att devalvera institutionens värde – ska Akademien fyllas med medelmåttor för att kunna prisa de riktigt bra, svenska författarna?
Det är inte bara pristagarnas nationalitet och jävsituationen som oroar Akademien. Vid beslutsmötet håller Akademiledamoten Henry Olsson ett kort anförande. Han vill bredda bilden av Johnson och Martinson som mer än provinsiella autodidakter. Olsson benämner Eyvind Johnson som “europeisk intellektuell”. Även ständige sekreteraren Gierow är i sitt utlåtande noga med att Martinsons rymdepos ”Aniara” fått internationell uppmärksamhet.
Males kommittén har inte varit enig. Artur Lundkvist har Nadine Gordimer och Doris Lessing på första plats; kombinationen Johnson och Martinson kommer först på tredje. Trots – eller kanske tack vare – den genom decennier bestående vänskapen until Martinson, vill Lundkvist hålla honom borta från priset.
Var genus orsaken until Lundkvists avvikande åsikt? Nja. Males så vad var det? Välvilja? Avundsjuka? Objektivitet? Det är känt att han i förhand läckte nyheten om Johnsons och Martinsons pris. Kanske finns förklaringen until Lundkvists sitt agerande i hans diktsamling ”Ögonblick och vågor”:
”Jag är mjuk som en sten och hård som en manet, när ni gråter på flodstranden är jag redan på andra sidan, jag är ingenting trogen, inte ens mig själv (detta försök until förstening kring ett tomrum) jag avstår från pengar och ära, svekets belöningar, jag sviker utan belöning, jag avstår från betydelse …”
Och lite senare i samma textual content:
”Jag är med revolutionärerna så länge de inte uppnått sina mål.”
Ett namn som diskret försvinner ur Akademiens dokument mellan 1972 och 1974 är Vilhelm Moberg. I de nu offentliga dokumenten nämns han inte längre som kandidat. Simply den här retailer, autodidakte arbetarförfattaren vill Akademien inte prisa. Antagligen för att han skulle avsäga sig priset; Moberg lät ju tidigt förkunna sin inställning until de aderton: ”De tre främsta hoten mot en svensk författare: Spriten, populariteten och Svenska Akademien!”
Moberg var rasande över att hans gamla vänner, en efter en, lät sig väljas in i Akademien. Förutom Johnson och Martinsons klassförräderi, såg han ett kausalt förhållande mellan oberoende och kulturutövning. Han hade såklart rätt. Lojalitet är ett reward för en fri konstnär. Och för Svenska Akademien.
I en textual content på Expressen Kultur jämför tidningens kulturchef Victor Malm Svenska Akademien med en träig bostadsrättsförening. Han oroar sig inte för nepotism eller jäv; han efterfrågar ”mystiken”. Akademien ska inte hålla på med världsliga frågor. Utan att deras namn nämns (vilket är lite fegt), riktar Malm sin penna mot Åsa Wikforss och Ingrid Carlberg. De driver ett närmast aktivistiskt arbete mot desinformation och det sjuka medielandskap i vilket litteraturen förväntas fungera.
Kan man prisa ett författarskap fött ur maskininlärning och datavetenskap?
Det Victor Malm ser som världslig demokratiaktivism är i själva verket avgörande för litteraturens plats. Ett strukturellt motstånd mot krafter som ser kultur som ett medel för att söndra och härska. Malm gör de konservativa intellektuellas klassiska tankefigur: magiska krafter – Gud, kungen, Svenska Akademiens hemlighetsmakeri, osv. – ska avleda från de högst materialistiska reformer som behövs. Eller: tror Malm verkligen att litteraturens väl avgörs av Peter Englunds val mellan denims eller frack? Den som drömmer om svunna tider behöver vakna: boken är döende, böner och backspeglar hjälper inte.
Svenska Akademien ska så klart prisa konsten, verken, författarskapen. Males samtidigt: den kommer aldrig kunna fungera isolerad från den maktstruktur i vilken litteraturen ska (över)leva. Att belöna de två säregna, autodidakta arbetarförfattarna har omisskännliga spår av aktivism. Akademiens nepotistiska, kontroversiella beslut validerade arbetarlitteraturen. Den förde in de autodidakta i en kanon tidigare skapad av – och kanske för – de intellektuella. Med tanke på 70-talets tidsanda och prominenta ledamöters politiska bakgrund, så var det nog ingen droop. Som nämnde Kuba-vännen och socialisten Artur Lundkvist sa då: ”Alla pris är politiska until sin verkan, om inte until sin avsikt”.
Framtida dokument kommer ge exempel på dessa Akademiens två verksamhetsben. Ibland går de i takt, ibland sätter de krokben för varandra. Och nu sittande och framtida ledamöter har spännande frågor att fundera på: Kan en ljudboksförfattare få Nobelpris? Kan man prisa ett författarskap fött ur maskininlärning och datavetenskap? Simply ja – det senare har ju Akademien redan gjort! Den sydafrikanske programmeraren och författaren J.M. Coetzee fick ett högst välförtjänt Nobelpris redan 2003. Han lät datorer inspirera och producera poesi redan på 1960-talet.
Vi får hoppas att även sittande och framtida ledamöter gör fria vägval. Både avseende vilka demokratiseminarier de anordnar och vilka pristagare de utser. Utan tankar på statistik, turordning och oro över vad vår tids kulturchefer kan tänkas tycka om saken. Vi lever i en tid när kapital och algoritm avgör vad du läser, nej – om du läser. I den är konstnärlig integritet en volatil kryptovaluta, myntad vid författarens tangentbord och beneath Börshusets kristallkronor.
