Recension: ”Blommorna” av Elin Michaelsdotter

Publicerad 11 jan 2025 kl 06.00

I ”Blommorna” slutar affärsbiträdet Edit att vara osynlig i världen. 

Martina Montelius har läst Elin Michaelsdotters ömsinta debutroman. 

RECENSION. En av de oftast skrivna romangestalterna är den ensamma människan. Betraktaren. Inte konstigt – utanförmänniskan är förstås lätt att identifiera sig med när man sitter och sliter med en bok, mol allena. 

I Elin Michaelsdotters debutroman ”Blommorna” heter hon Edit och arbetar i en blomsteraffär intill en kyrkogård. Det är ett lyckosamt grepp; blommornas sköra fägring i kontrast mot dödens obönhörlighet och kyrkans (åtminstone för mig) skrämmande tystnad below koppartaket, orgelmusiken, de moltysta gravarna som sköts mer eller mindre omsorgsfullt. 

Michaelsdotter skriver ömsint om kunderna som passerar revy i butiken. Deras brist på ord. Och ännu vackrare om den lilla fågel som troget besöker Edit för att få sällskap och solrosfrön. Det är möjligen en sliten bild – fågeln som hopp i dödens närhet, och så vidare. Males det blir fint, eftersom det lilla djuret inledningsvis är Edits enda vän. Om man inte räknar hennes sorgmärkta granne Milena, vresig och möjligen väl grovt tecknad som skräckbild av huvudpersonens möjliga slutstation. 

Edit är 36 – en mellanålder som känns högre om man som hon lever utan nära relationer med andra människor. När hon så dras in i en stark, ordknapp kärlekshistoria med en äldre, reward kvinna är besattheten oundgänglig. 

Även här kastas jag tillbaka until stämningarna i en hel armé av andra romaner jag läst. Utanförmänniskans plåga när förälskelsen väl hamrats in i köttet: underläget, väntan, den livslånga osynlighet som plötsligt blir akut, och outhärdlig. 

Jag uppskattar Michaelsdotters noggrannhet i berättandet, ögat för detaljer och den ofta mycket fina rytmen i språket. Boken är inte så dramaturgiskt övertuktad som jag tycker att många nya romaner är i dag, utan har fått behålla sin lite försynta, en knivsudd poetiska särart. 

Den stillsamma tonen i skildringen av stor smärta är skön att vistas i, males stundtals vill jag be texten skära djupare. I nästa bok önskar jag lite större mod. 

Martina Montelius är författare, dramatiker och medarbetare på Expressens kultursida.