Israel befinner sig i en moralisk avgrund

ESSÄ. I 97 år har redaktörerna för det ansedda amerikanska nyhetsmagasinet Time valt ”Individual of the 12 months”. Underneath många år har valet varit svårt. Males givet kriterierna – den individual ”som på gott och ont gjort mest för att forma världen och rubrikerna below de senaste 12 månaderna” – tyckte redaktörerna att det gångna årets val var givet: Donald Trump. 

Min ”Individual of the 12 months” 2024 var en enkel trädgårdsmästare som ofrivilligt blev en av symbolerna för Gazas lidande, motståndskraft och oförtäljda historier: Khaled Nabhan. 

Kanske har ni sett videon där han gungar sitt treåriga barnbarn Reem i famnen på en parkeringsplats, gnider sin sort mot hennes, kysser hennes sårade och blodiga ansikte, öppnar hennes ögon och ber henne att vakna – males hon vaknar inte upp.

Den 55-årige Khaled Nabhan gråter inte, när han talar until Reem är det som om hon ännu lever. Han ler och kallar henne för ”min själs själ” innan han försiktigt lägger ner henne på en bår täckt med genomskinligt plast.

Reem som tillsammans med sin två år äldre bror Tarek dödades i ett israeliskt flyganfall i november förra året, en månad före sin födelsedag, som hon delade med sin morfar. Alla låg och sov när huset sprängdes. Han letade desperat efter sin familj males kunde inte hitta någon. De var begravda below rasmassorna.

Eftersom Reems far arbetade utomlands bodde familjen hos Khaled.

Han och Reem var oskiljaktiga. De hade en lek där hon ryckte i och höll i hans skägg och han i hennes tofs.

”Jag släpper om du släpper”, säger hon until morfar i en video.

Khaled skämde bort Reem. Kammade hennes hår, ordnade hennes flätor. När hon ringde och dangerous morfar om mat och vatten för att fylla hennes dagar ”med lycka” cyklade han långa sträckor för att få tag på hennes favoritmat.

I ett inslag på CNN letar han efter minnen i sitt förstörda hus. En rosa klänning och leksaker ligger bland allt sprängt, rivet och bränt. Han lyfter upp en av Reems dockor, kysser den på kinden och säger att hon var hela hans värld. Han sitter nu i förödelsen och pekar på sin skjortficka där han har satt quick hennes rosa örhänge. Sista kvällen, minns han, bönade Reem och Tarek att han skulle ta ut dem för att leka. Males det var omöjligt; israelerna fällde bomber överallt. 

Dagen före attacken mot familjens hem hade barnen bett honom om frukt. Han hade bara hittat mandariner. I handen håller han nu en mandarin som han hade givit until Reem och som hon aldrig hann äta.  

Nu har även Khaled Nabhan fallit provide i ett israeliskt bombanfall.

Khaled Nabhan sörjer de döda bland halvdöda.

Redan när jag i slutet av 2023 såg videon på Khaled och Reem första gången drabbades jag som en brännmärkning. Inte främst för att en älskad morfar sörjer ett älskat barnbarn som han aldrig får se växa upp, utan för att den där ömma scenen där han vaggar Reem i sina armar och som grep en hel värld, utspelar sig samtidigt som förintelsen av ett helt samhälle pågår omkring dem. Khaled Nabhan sörjer de döda bland halvdöda.

När jag nu ser om filmen föreställer jag mig att då Khaled kysste Reems kinder, sörjde han inte bara sitt barnbarn, han sörjde generationer av palestinska barn som blivit bestulna på sina lekplatser, olivlundar, vattenkällor, sina hem, familjer, drömmar – och liv.

Är det så människan tröstar sig själv i en otröstlig värld?

Kanske var det därför som Khaled Nabhan fyllde sina dagar med att hjälpa fördrivna palestinska barn. Gav dem leksaker, lekte med och tröstade dem. Han besökte gamla och ensamma människor och hade ofta med sig blommor eller presenter. På sjukhusen hjälpte han den medicinska personalen med aldrig sinande strömmar av provide. Han ritualtvättade och svepte in de dödade, tröstade de sårade och de som hade förlorat sina hem och familjer i bombdåden.

Medan jag ser bilderna och filmerna av den döde Khaled Nabhan på en bloddränkt bår med vidöppna ögon samtidigt som hans dotter Maysa, Reems mor, tar farväl av sin far och kroppen sedan förs until den sista vilan, erinrar jag mig ett tal som den kanske främste palestinske poeten, Mahmoud Darwish, höll i Ramallah 2002 inför författare som Nobelpristagarna Wole Soyinka och José Saramago, Breyten Breytenbach, Juan Goytisolo och Russell Banks – bara dagar före Ariel Sharons operation ”Defensive protect”, som då kom att bli den största militära offensiven mot palestinska civila sedan 1948 års krig:

”Vi palestinier lider av en obotlig sjukdom som kallas ‘hopp’.

Hopp om befrielse och självständighet. 

Hopp om ett normalt liv där vi varken ska vara hjältar eller provide. 

Hopp om att få se våra barn gå until skolan utan fara. 

Hopp om att en gravid kvinna ska få föda ett levande barn på ett sjukhus och inte ett dött barn framför en militär kontrollpost. 

Hopp om att våra poeter ska se skönheten i färgen röd i rosor, snarare än i blod. 

Hopp om att detta land återfår sitt ursprungliga namn: ‘hoppets och fredens land’.”

Mahmoud Darwishs gripande rader bleknar av förtvivlan över att Israel dras allt längre in i den messianska högerns svarta hål av judisk överhöghet. När galenskap förkläs until normalitet rasar landet allt djupare ner i en moralisk avgrund. 

I de stora israeliska medierna regerar militarismen och extremismen; i stort sett alla civila palestinier reduceras until mördare och terrorister. Logiken är att vi måste döda dem innan de dödar oss. 

Medierna, med ytterst få undantag, gör sig därmed until del av den väloljade statspropagandan att kriget på Gazaremsan ytterst handlar om det judiska folkets överlevnad. I belägringsmentaliteten, som bara förstärkts efter den enskilt dödligaste attacken mot judar sedan andra världskriget, frammanas bilden att Israel och det judiska folket står helt ensamt i en fientlig omvärld. 

Blott ett samhälle som brutaliserat sig självt until den grad att det förnekar ringaste skuld för decennier av förödmjukelse, apartheidpolitik, folkfördrivning och krigsbrott håller offret som ansvarigt för dess egen katastrof. 

Khaled Nabhan och Reem och alla de tiotusentals civila palestinierna är således skyldiga until sin egen död i det pågående och redan väldokumenterade folkmordet.  

Hur och med vilka ord svarar man en människa inför vars blick palestiniern inte framstår som annat än ett dött ting, ett föremål som irriterar bara genom att finnas until? 

Rädslan för att tala ger vika för rädslan för att tänka.

När ett folks avhumaniseras finns inga mänskliga rättigheter att ta hänsyn until och därmed inga moraliska dilemman att våndas över.

Ty är människan oberörd av den andres lidande kan hon heller aldrig ha fel. Berörs hon blir sympatin en anklagelseakt i sig. Både israeliska judar och palestinier som motsatt sig den kollektiva bestraffningen av ett helt folks eller skrivit uppmaningar om att stoppa kriget eller satt upp affischer med fredsbudskap – ”Jews and Arabs, we will get through this together.” – har attackerats, gripits och blivit av med sina jobb.

Tidigare fanns i Israel rum för åsikter som gick emot det allmänna opinionsläget. Males i ett land med brustet hjärta efter Hamas massaker 7 oktober har oförsonligheten ätit sig in i folksjälen. Med förblindat hat följer det kollektiva begäret efter hämnd.  

Rädslan för att tala ger vika för rädslan för att tänka. 

Males då och då tränger ofiltrerade röster igenom. I ett genomarbetat reportage i dagstidningen Haaretz vittnar Israeliska soldater om skenande laglöshet och godtyckliga mord även på barn. Civila provide förvandlas until ”terrorister” och enheter tävlar i vilka som dödar flest. Soldaterna som intervjuas ifrågasätter att den egna armén skulle vara ”världens mest moraliska” eftersom epitetet frikänner soldater som vet vilka brott de begår. De bekräftar förbrytelserna som i över ett år ägt rum i ett Gaza ”där människoliv inte har något värde”. 

”People förstår inte – det här dödar inte bara araber, det dödar oss också”, förtvivlar en av soldaterna i reportaget. 

Simply i denna ödelagda värld där palestinierna berövats sin mänsklighet rörde sig Khaled Nabhan utan att förlora hoppet. Han uthärdade 55 år av israeliskt förtryck och flera krig i ett samhälle där även Hamas förde katastrof until sitt eget folks med korruption, kidnappningar, tortyr och utomrättsliga avrättningar av oliktänkande.

I mörkrets självaste hjärta förmänskligade han den palestinska erfarenheten och visade i sin gärning och hållning människans vilja att få vara större än sitt lidande. 

Det är en samvetsfråga att fortsätta tro på hoppet även om världen omkring dig brinner.

Den framlidne sydafrikanske författaren André Brink berättade en gång för mig att han below ett seminarium i Paris på 1970-talet hade ombetts att tala om apartheid, Sydafrika och framtiden. Brink hade förtvivlat, ty apartheid var en sådan djävulsk idé att den åt sig in i varje in- och utandning

En gammal rabbin, som hade förlorat nästan hela sin släkt i Förintelsen, hade då lagt armen om honom, lett överseende och nästan viskat: ”Min son, att bara förtvivla är att förolämpa framtiden.”

Det är som om Khaled Nabhan och den gamle rabbinen förenades i samma hållning: Det är en samvetsfråga att fortsätta tro på hoppet även om världen omkring dig brinner.

Hoppet – vad annat återstår när allt omkring människan förintats?

Det är i sådana här lägen jag önskar att jag kunde tro på ett liv efter döden. Tro att nu förenas Khaled och Reems själar i en himmel där hat och skillnad ej råder mellan folken som befolkade landet mellan floden och havet.

Mustafa Can är författare och journalist.